Fotograf: Anders Kling
Fotograf: Anders Kling

Släpp Göteborgsnostalgin – staden lever och blomstrar

Det som gjort Göteborg roligt de sista femton åren är vare sig motorvägsdiken, regnandet eller en charmerande fattigdom. Tvärtom skapar en så stark tillväxt som Göteborg hamnat i stora möjligheter.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

ANNONS
|

Den senaste tiden har Göteborg varit omskrivet på kultursidorna i landets större tidningar (exempelvis SvD 21/12, DN 14/1). Det artiklarna har gemensamt är att de alla beklagar sig över att staden har förändrats. Husen som byggs är otäckt höga, förfärligt fula och dessutom bara kulisser.

Allt nytt gör dessutom att man inte längre kan promenera i motorvägsdiken, vilket vissa skribenter menar är stadens verkliga själ. Alltihop ger uttryck för en bedövande nostalgi tillsammans med en stark önskan om att staden för alltid skulle få vara kvar i ett tillstånd av marijuanadoftande fattigdom, där den ständigt skulle korsas av allt fler motorvägar.

ANNONS

Det som egentligen förenar artiklarna är att de har svårt att acceptera det utvecklingssprång som Göteborg tog i slutet av nittiotalet, när vi startade växten från 450 000 till dagens 600 000 invånare. När en sådan dynamik startar är svårt att sätta fingret på, men för mig som hela tiden bott i centrala stan kändes det att det fanns en ny puls strax innan millennieskiftet. Linné förtätades och förändrades för varje år som gick och tvärs över älven – där Götaverken hade stått tomt i femton år – byggde Ericsson plötsligt ett utvecklingscentrum på brandkårens övningsområde.

Två decennier senare har de båda Volvobolagen skjutit fart på ett sätt de inte gjort sedan sextiotalet, och Lindholmen blivit precis ett sådant tekniskt kluster som alla större städer önskar att de hade. Vi har gått in i en spännande fas, där Chalmers- och handelsstudenter inte längre är tvungna att flytta till Stockholm för att göra karriär.

Den nya dynamiken finns på båda sidor av älven och i Linné har Långgatorna – som är vårt mest bostadsrättsomvandlade område överhuvudtaget – levt upp så det gett uppmärksamhet en bra bit utanför landets gränser.

Sett i det perspektivet är det självklart att intresset för att investera i Göteborg kommit tillbaka på ett sätt som mycket få hade trott skulle vara möjligt för femton år sedan. Att det byggs just vid Järntorget och på Lindholmen är dessutom självklart eftersom det är där de nya verksamheterna skjutit fart.

ANNONS

Romantiken om det som fanns känns också väldigt främmande för många av oss som bott länge i Göteborg. Förfallet som fanns tidigare var uppenbarligen tilltalande som ett nostalgiskt vykort för besökare från huvudstaden, vilket förklarar varför många av de som nu beklagar att staden förvandlas bor just där och inte här.

Själv minns jag hur en väninna från Stockholm för några år sedan blev förälskad i Majorna, som påminde henne om Södermalm på åttiotalet, innan Jan Stenbeck förvandlade hela kulturbranschen till fakturaskrivande bostadsrättsägare. Men för den som bor i den är stagnation ett starkt begränsande tillstånd, vilket gjorde att Spotifys grundare och andra entreprenörer var tvungna att flytta till Stockholm, medan Göteborgs kulturarbetare fick hänga kvar på universitet som eviga doktorander eller starta en karriär som kommunala informatörer.

Det som gjort Göteborg roligt de sista femton åren är vare sig motorvägsdiken, regnandet eller en charmerande fattigdom. Tvärtom skapar en så stark tillväxt som Göteborg hamnat i stora möjligheter samtidigt som den ställer minst lika stora krav. Med tanke på de ungdomskullar som nu växer upp i förorterna är investeringarna och dynamiken av helt avgörande betydelse för att skapa sysselsättning och nya chanser. Därför finns det all anledning att vara mycket glad över den utvecklingen. Alternativet till nya hotell, företag och batterifabriker är arbetslöshet och växande sociala problem.

ANNONS

Staden befinner sig i en uppåtgående våg, vilket vi fortsätter ha svårt att ta till oss. Det är dessutom den motsättningen som gör att stadens politiker hamnat i en egen variant av sextiotals- och fattigdomsnostalgin, vilket gör att de vill dubblera miljonprogrammet i de mest utsatta stadsdelarna, samtidigt som de behåller betongmonstret som blockerar centrums utveckling mot Gårda.

Göteborg har ett behov av att se sig självt utifrån och gå vidare. Om ett och annat nytt hus inte tilltalar alla huvudstadens skönandar är det ett pris vi har råd att leva med.

ANNONS