De senaste veckorna har en bild cirkulerat på sociala medier. Den föreställer en ung blond kvinna med sug i blicken och utmanande kläder. Bildtexten lyder ”Adopt a Ukrainian before it’s too late” (adoptera en ukrainska innan det är för sent).
Budskapet är vedervärdigt, men få höjer nog på ögonbrynen. Tropen om den slaviska kvinnan som undergiven slampa eller prostituerad har starkt fäste i det västerländska medvetandet.
Över tre miljoner människor har flytt Ukraina de senaste veckorna. Nio av tio är kvinnor och barn. Hur många som kommer hamna i Sverige vet ännu ingen, men Migrationsverket tar höjd för att det skulle kunna bli över 200 000 fram tills sommaren. Att alla dessa människor behöver en trygg och stabil tillvaro torde vara uppenbart.
Samtidigt har Sverige sedan 2016 successivt nedmonterat mottagarkapaciteten. ”Migrationsverket kommer inte reda ut det på egen hand", hävdade Fredrik Bengtsson, regiondirektör på Migrationsverket Region Syd (SR 8/3).
Långt ifrån alla har vänner och familj i Sverige. Och lyckas inte myndigheter och kommuner ordna med bostad är många utelämnade till svårkontrollerade privata alternativ som inte alltid har ett gott uppsåt.
Redan nu inkommer rapporter från såväl uppsamlingsläger i Polen som färjeterminalen i Nynäshamn, om rovdjur som cirkulerar i jakt på sitt nästa offer. Det handlar om allt ifrån den klassiske snuskgubben som erbjuder husrum mot betalning i ”andra tjänster” till rutinerade människohandlare.
Efter flertalet larm har Stockholmspolisen nu dragit i gång den särskilda insatsen ”Accepto”, med fokus på att skydda de nyanlända kvinnorna mot trafficking (Expressen 17/3). Det är en välbehövlig åtgärd. Samtidigt är den krassa sanningen att majoriteten av övergreppen kommer ske i skuggorna.
Vem kontrollerar medlemmarna i alla de lokala Facebookgrupperna som uppstått för att koordinera hjälpen? Hur ser man till att alla kvinnor får en ekonomisk grundtrygghet, så att ingen behöver ställa sig på gatan? Och framför allt – vem orkar skydda de mest utsatta när den första svallvågen av kollektiv solidaritet klingat av?
I dag står de flesta svenskar med öppna hjärtan och famnar. Folk har donerat barnkläder och låst upp sommarstugan. ”Det här är inte 2015”, hörs gång på gång. ”Nu gäller det ett broderfolk”. Gott så, men vad händer i juli? När det blir dags att åka ut till sommarstugan? När man börjar bli småtrött på de traumatiserade barnen i gästrummet? Och hörs inte det konstiga språket lite väl mycket på morgonbussen?
Vi har sett den offentliga debatten tvärvända i en fråga förr. Det skulle kunna hända igen. Då riskerar kvinnorna och barnen åter stå utan skydd.
Den flyende kvinnans väg kantas alltid av sexuellt våld och risken för exploatering. Från Donetsk till Damaskus, från Kabul till Kosovo. Sverige kommer inte kunna rädda alla från övergrepp. Men samhället är likväl skyldigt att stå pall mot rovdjuren.
