Politruk är en sorts politisk kommissarie. När ledningen inte har kunskap om vad folket är kapabla till börjar man tvivla på dess lojalitet. Det handlar om en rädsla som transformeras till maktutövning. Detta kräver en kader av individer som ställer sig i maktens tjänst. Som med fördel inte vet hur arbetet utförs av folket i skarpt läge och just därför kan sättas att genomdriva rent kontraproduktiva åtgärder. Om kartan inte stämmer med verkligheten, ja då gäller kartan.
På senare år har en helt ny grupp vuxit fram på arbetsmarknaden med policyskapande som sitt främsta signum. Denna kategori är välkänd på alla arbetsplatser idag. De kallas ibland för hållbarhetsarkitekter, controllers av olika slag alternativt utvecklingsstrateger. Gemensamt för detta mellanskikt är att deras kunskaper om produktionen är vag till obefintlig. Det är inte heller ett krav att kunna något. Deras arbete går ut på att tolka ledningen och sedan se till att trycka ut budskapet.
Ledarskribenten Mattias Svensson skriver i ärendet om en larmrapport från Läkarförbundet i SvD (12/8). ”Liksom polis, skola och universitet har sjukvården under 2000-talet fått en växande och mäktigare central byråkrati som arbetar med kommunikation, juridik, utvärdering och strategi, ofta nära ledningen.” Detta stjäl resurser från de poliser, lärare och sjukvårdspersonal som ska göra jobbet, samtidigt som dessa yrkeskategorier förväntas springa fortare. Sjukt!
I mitt arbete som renhållare uppstår det dagligen situationer jag måste lösa. Kärlstegen på lastbilen krånglar och jag tappar sopkärl när jag ska tömma. Jag får hjärnsläpp när jag matat in förarkortet i färdskrivaren och glömmer hur jag aktiverar det. När jag efter halva dagen inser att jag inte kommer hinna med lasset, efter att bilen pajat och jag behövt byta till lånebil, måste jag hitta en lösning. Det är vid dessa tillfällen jag kontaktar de strategiska nyckelpersonerna.
Här snackar jag inte om mellanskiktets strateger, vår tids politruker. Istället är det suveräna Arif på fordonsverkstaden som ställer sig och justerar kärlstegen medan jag väntar. Det är min arbetskamrat Carl som med obegripligt tålamod lotsar mig igenom processen för att starta färdskrivaren korrekt. Och det är min fantastiskt solidariska arbetskamrat Gabriella som i flygande fläng kommer körande med sin lastbil och hjälper mig med de sista kärlen.
Något är sjukt i dagens arbetsliv när dessa policyskapande kadrar av individer utan kunskaper om produktionen tror sig vara Guds gåva till både mänskligheten och arbetsmarknaden. I den bubbla man befinner sig har man ingen som helst förmåga att leda dem som ska göra jobbet. Istället produceras det mängder med uppförandekoder, utvecklingspolicys och allmänt trams som i slutändan drabbar folk i produktionen. ”Vi måste göra såhär för så ser reglerna ut.”
Verkligt ledarskap har fingertoppskänsla för arbetarnas kompetens och agerar därefter. Där ser man vilka nyckelpersonerna är och premierar dem därefter. I lön och i respekt. Skippa politrukerna och satsa på dem som utför jobbet.
