Det är inte ovanligt att höra ekonomer och borgerliga politiker tala om skatters skadlighet; argumentet är att de minskar drivkrafterna till utbildning, arbete, investeringar och karriärjobb. Samtidigt som åtminstone några av dessa kritiker konstaterar, något beklagande, att skatter också är nödvändiga.
Logiken brister något. Om skatter är nödvändiga, är det förstås för att de fyller funktioner som är viktiga i samhället och med det gör nytta för invånarna. Produktiviteten i ekonomin mår bra av en hög och jämn utbildningsnivå hos arbetskraften, något som kräver att utbildning inte är beroende av föräldrainkomst. Produktiviteten mår också bra av heltäckande infrastruktur, och heltäckande sjukvårdssystem, och det klarar man inte med marknadslösningar. Och ekonomisk styrka hos staten behövs för att stötta företagsamheten i ekonomiskt kärva lägen - som vi ser i dag.
Skatter är alltså i ett antal avseenden synnerligen nyttiga.
Möjligen skulle man kunna se en konflikt mellan de - eventuella - negativa effekterna på individens beteenden och de positiva effekterna för det samhälle individerna lever i. Dock går det inte att belägga ett negativt samband mellan hög skattekvot och ekonomisk tillväxt, eller mellan hög skattekvot och vikande sysselsättning. Sverige, Norge och Danmark ligger högt när det gäller skatteuttag men också i europeisk topp vad gäller sysselsättning.
Empiriska studier visar över huvud taget att skatteuttaget inte har de effekter på arbetsutbudet som teoretiska modeller säger. För kvinnors arbetsutbud kan man rent av hävda att skatter har positiv betydelse, nämligen i form av utbyggd barn- och äldreomsorg till överkomliga kostnader.
Det är alltså inte skattekvoten i sig som är det avgörande; avgörande är dels vad skatterna tillför av nyttigheter som individer likaväl som företag behöver, dels hur skattesystemet är uppbyggt.
Och skadliga skattesystem kan man faktiskt tala om!
Exempelvis det vi nu har i Sverige.
Det är ett enda virrvarr av olikformiga uttag på olika inkomstslag, särbestämmelser, undantag och subventioner. Virrvarret har åstadkommits av ett antal önskemål om att gynna den ena eller andra typen av verksamhet eller den ena eller andra typen av konsumtion, det vill säga helt enkelt styra människors ekonomiska beteenden.
Och ja, det har ju i viss mån lyckats. Det har ju blivit mer av manövrar för att hålla nere skatt, flytta pengar till den mest förmånliga skatteformen, utnyttja alla kryphål som olikheterna i uttag skapar, eller helt enkelt fuska.
Medan de tilltänkta effekterna för jobb och ekonomisk aktivitet hamnar långt under vad beräkningarna utlovade.
Det är mycket svårare än vad teorierna tror att genom ”finkalibrering” av skattesystemet styra människors ekonomiska beteenden. Så det rimliga är att återgå till ett skattesystem, som bygger på att klara finansiering av de nyttigheter, som är skälet till att skatterna alls tas ut, i former som accepteras som rättvisa och legitima.
