Det finns två mamma-typer som får mig att tveka inför tanken på barn nummer två, än mindre tre: karriärmamman och kulturskribentmamman.
Karriärmamman tar med bebisen till styrelsemötet, föreläser i bärsele och svarar på jobbmejl mellan amningar. Tänk Blondinbella under glansdagarna, eller varför inte Ebba Busch och Annie Lööf. Hon dominerade 2010-talet, men har på senare tid ersatts av sin skenbara motpol, en annan sorts influenser. Hon gör inte karriär trots barnen, utan tack vare dem. Hennes barn är hennes liv – och sedan skriver hon en bok, en essä eller startar ett Instagramkonto.
Men de här två mammorna har mer gemensamt än man först tror. De visar hur djupt vi sitter fast i föreställningen om att moderskapet fungerar, bara du har rätt inställning. De bevisar att du klarar det själv. Och det är just där problemet börjar.
Du får gärna vara mamma. Men du får aldrig behöva hjälp.
Vanliga kvinnor med vanliga jobb förväntas leva likadant. Allt ska lösas med planering – aldrig med avlastning. Det är en medelklassfälla. Småbarn och karriär är en orimlig ekvation, också med en engagerad partner, om man vill ha ett liv vid sidan av familjen.
Att regeringen tillsätter kulturskribenter i utredningen om barnafödande känns därför märkligt. Bara för att någon som Anna Björklund kombinerar fyra barn med essäskrivande betyder det inte att andra kvinnor får ihop sina liv genom att vara “närvarande i rummet”. Kulturprofiler som experter är ingen slump – det bygger på idén att politiken ska forma värderingar, snarare än att underlätta vardagen.
Alla har sin favoritförklaring till varför födelsetalen faller: klimatångest, otrygghet, individualism. Men politikerna är först och främst ansvariga för de materiella villkoren. Det verkligt intressanta är att se vilka länder och grupper som går emot trenden.
Höginkomsttagare, till exempel. De har råd med bra bostäder – och med hjälp. I dessa grupper finns en norm om att städerska och barnpassning är en självklar del av livspusslet.
Om politikerna menar allvar med att öka barnafödandet måste de vara beredda att slakta flera heliga kor. Studiemedelssystemet skjuter upp vuxenlivet. Planmonopolet gör villaägandet orimligt dyrt. Miljöpolitiken slår mot de bilar barnfamiljer faktiskt har råd med – och behöver. Höga marginalskatter gör det olönsamt att anlita tjänster.
Jag vill varken bli karriärmamma eller kulturskribentmamma. Jag vill bara kunna föda ett andra, kanske ett tredje, barn utan att tappa orken och identiteten. Få ihop vardagslogistiken med att fortsätta arbeta heltid som läkare. Jag är inte unik – ganska många i min bekantskapskrets känner såhär.
För att hjälpa oss krävs inte ännu en essä om moderskapets väsen – utan konkreta reformer. Det kulturskribenterna skulle kunna bidra med är att avdramatisera det som i praktiken är avgörande: att ta emot hjälp.
Om jag ska föda tre barn vill jag ha en nanny. Och ett samhälle som inte kallar mig svag för det.
