Det blev knappast en världsnyhet när Ryssland i FN:s säkerhetsråd röstade emot en resolution för att förlänga en FN-panels mandat. Större saker har hänt i historien. Men händelsen är signifikant för en världsordning i snabb förändring.
Panelen skapades 2009 genom en resolution i FN:s säkerhetsråd och har övervakat hur väl FN-sanktionerna mot Nordkorea implementeras. Den har i flera år visat hur landet bryter mot FN-sanktioner bland annat genom att exportera arbetskraft och importera olja via olagliga transfereringar till havs.
Det är alls inte konstigt att Ryssland röstade nej. I panelens senaste rapport dokumenteras just hur bränsle och olja importerats från Ryssland i stora mängder av Nordkorea, antingen med myndigheternas vetskap eller direkta hjälp. Så har Nordkorea länge överlevt.
Nordkoreas själva ekonomi bygger sedan decennier på olika former av olaglig handel, och de delarna har blivit särskilt viktiga sedan FN-sanktioner 2017 försvårat för landet att importera bränsle och exportera sina naturresurser och produkter. Konsekvenserna av panelens avskaffande kan bli stora då bevakningen av Nordkoreas försök att bygga ut sin missilarsenal och sina kärnvapen riskerar att bli lidande.
Rysslands röst är ett tecken i tiden. Bakom stora världspolitiska omvälvningar ryms ofta otaliga små förändringar. FN-panelens mandat har för det mesta röstats igenom utan större problem. Sanktionerna mot Nordkorea har sällan följts och implementerats problemfritt, men panelens själva existens har sällan varit hotad. Kina lade till exempel ned sin röst i säkerhetsrådet.
Även om Ryssland och Kina ofta klagat på sanktionerna mot Nordkorea har de i alla fall oftast velat göra sken av att följa dem. Båda länderna struntar numera mer eller mindre i dem. Särskilt Ryssland och Nordkorea har snabbt rört sig närmare varandra sedan Rysslands invasion av Ukraina 2022. Det brukade råda nästintill global samsyn om att Nordkoreas kärnvapenprogram är problematiskt. Så är det inte längre.
En nedlagd FN-panel är i sig inget kallt krig, men historien skvallrar om någonting större. Det nya kalla kriget står inte mellan ekonomiska system utan politiska, mellan demokratier med USA i spetsen och de auktoritära stormakterna Ryssland och Kina tillsammans med allierade stater som Nordkorea.
Vilken sida Sverige ska stå på borde vara självklart. Men att välja den demokratiska sidan kan på sikt komma att kosta. Sverige är, som klyschan lyder, ett litet och exportberoende land. Vårt ekonomiska beroende av Kina är både omfattande och farligt, som Adam Cwejman tidigare skrivit om här på ledarsidan. Det måste till djupgående diskussioner på politisk nivå, inte minst hos handelsministern, för hur Sverige och Europa ska stå rustat att svara ekonomiskt lika starkt som man gjort på Rysslands invasion av Ukraina om Kina en dag invaderar den fria, liberala demokratin Taiwan.
