Lawen Redars rapport som konstaterade att integrationsproblemen i Sverige kräver "insatser vi tidigare inte gjort, i en skala vi tidigare inte sett” ligger till grund för Socialdemokraternas nya politiska riktlinjer. Knappt hade kongressen avslutats förrän debatten var igång. Ska befolkningen tvångsblandas? Eller är det mer en fråga om fler villor bland hyreshusen?
Oavsett är inriktningen tydlig. Analysen är att integrationsproblemen delvis är orsakade av att människor lever separerade från varandra, och lösningen är att de – genom tvång eller olika former av subventionerad frivillighet – slutar göra det.
Men i Sverige finns redan platser där människor lever blandat. Resultaten visar att Socialdemokraternas drömsamhälle är en utopi som aldrig kan bli verklighet.
Ta Ronneby, som exempel. För fem år sedan skrev jag en uppmärksammad text om hur denna mysiga småstad förvandlats till ett samhälle präglat av integrationsproblem. Även om vissa saker har blivit bättre – butiksägare i centrum trakasseras inte längre av de två bröder som bedrev ren maffiaverksamhet – är den övergripande trenden inte bruten.
Ronneby har numera två utanförskapsområden: Älgbacken-Hjorthöjden med sina hyreshus, samt mer förvånande, Ronneby centrum. Bidragsberoendet är stort och trångboddheten utbredd. Runt torget och längs med gågatan står tomma butikslokaler: Gallerian har stängt. De affärer som ändå finns har problem med stölder. Processen som pågår kan bäst beskrivas med ett ord: Förslumning.
Allt kan så klart inte skyllas på integrationsproblemen. Internethandel och köplador utanför stan är också skyldiga till butiksdöden. Men otryggheten kan inte viftas bort som förklaring. När jag var barn var centrala Ronneby en bra plats för att forma sin självständighet, som att ta tåget eller gå på pizzeria utan föräldrar för första gången. Nu finns berättelser om ungdomar som blir jagade och rånade.
Varannan niondeklassare saknar fullständiga betyg, och även elever med svensk bakgrund presterar dåligt. Enligt verksamhetschefen har högstadieeleverna i Ronneby tappat framtidstron. Varför har de gjort det?
Ronneby har faktiskt inte tagit emot så många fler utomeuropeiska invandrare än Sverige i stort. Förändringen har dessutom skett på kort tid. Faktiskt mycket snabbare än Göteborgs kommunalråd Jonas Attenius målbild om blandning “in a generation”. Ändå har det inte fungerat.
Ronneby är inget enskilt exempel. Liknande vittnesmål finns från Nybro. Och Hässleholms, Alvestas och Sandvikens centrum klassas alla som utanförskapsområden. Det handlar alltså inte längre bara om miljonprogrammen. Även om svenskar och invandrare lever sida vid sida så lever de inte tillsammans.
Socialdemokraternas nya integrationspolitik är ett intellektuellt haveri, en pappersprodukt som inte tar hänsyn till hur människor fungerar. Fem år är en lång tid, ändå har berättelserna från småstads-Sverige inte nått partitopparna, inte förmått dem att dra nya slutsatser. De är fast i idén att bara alla trängs på samma torg så kommer integrationen att lösas.
Det är i linje med hur partiets nya väljare ser på verkligheten. Socialdemokraterna är stora bland invandrare i klassiska utanförskapsområden, och växer i den övre medelklass som ännu lever i någorlunda separerade områden. Båda grupperna tilltalas, åtminstone i teorin, av retoriken att integrationsproblemen har strukturella förklaringar som kan lösas med omfördelning.
Sanningen är att det inte finns något bra recept på hur utvecklingen kan vända. Men en bra start är att skippa tyck-synd-om-mentaliteten, värna arbetslinjen och vara tydlig med vilka normer och värderingar som gäller.
Men då måste Socialdemokraterna förändras på ett sätt de inte tidigare gjort, i en skala vi inte tidigare sett.
Lite tyder på att de är beredda att göra det.
