För tjugo år sedan fick svenska folket svara på frågan: ”Anser du att Sverige skall införa euron som valuta?” 56 procent röstade nej. Endast 42 procent sa ja.
Nejsidans främsta argument var att ”ett medlemskap i EU:s valutaunion EMU innebär att den självständiga penningpolitiken avskaffas och makten över räntan flyttar till Europeiska Centralbanken (ECB) i Frankfurt. Det innebär att räntan anpassas efter euroländernas genomsnitt, och inte, som i dag, efter svenska villkor.”
Argumentet om en ränta anpassad efter svenska villkor var blytungt. Jag vågar drista mig att påstå att detta argument ensamt vann EMU-valet. Och det var detta argument som under närmare 20 år kom att vara den huvudsakliga invändningen mot ett svenskt medlemskap.
Men nu har Riksbanken skjutit argumentet i sank. Totalt. Svensk penningpolitik har under det senaste året uppvisat motsatsen till att följa svenska villkor.
Svensk ekonomisk struktur skiljer sig på avgörande punkter från Kontinentaleuropa. Vi har högre hushållsbelåning och kortare bindningstider. Och framför allt har vi en centraliserad lönebildning där risken för en pris- och lönespiral torde vara försumbar.
Men trots att svensk ekonomi kraftigt avviker från euroområdets ekonomiska struktur så har Riksbanken låtit Frankfurt hålla i taktpinnen.
Sverige har nu det märkliga läget ha nackdelen av att ha samma ränta som i EMU och samtidigt även ha nackdelen av att ha en skvalpvaluta.
Riksbankens agerande har återuppväckt eurodebatten. Allt fler förespråkar nu ett svenskt medlemskap. Jag förstår att kombinationen hög ränta och svag valuta väcker diskussion. Men det är för tidigt att slänga in handduken om kronan.
En invändning mot ett medlemskap är att Riksbankens räntepolitik är kontroversiell. Det finns skäl att hävda att Sverige har betydligt bättre förutsättningar för en ränta på svenska villkor än vad Riksbanken i dag utnyttjar.
Men även om Riksbanken har rätt och att Sveriges styrränta måste vara en karbonkopia på besluten i Frankfurt så behöver de politiska invändningarna beaktas. När folkomröstningen genomfördes 2003 så var den finanspolitiska integrationen inom euroområdet svag. I dag är läget annorlunda. EU och euroområdet har fått finanspolitiska muskler. Det finns inom EU-byråkratin en strävan efter att utjämna ekonomiska spelregler i syfte att göra valutaområdet mer funktionellt.
Strävan efter ett fungerande valutaområde driver fram federala ekonomiska inslag. Alltifrån gemensam finanspolitik till gemensamma minimilöner. Det är redan i dag svårt för Sverige att freda vår arbetsmarknadsmodell från EU-byråkraternas vilja att reglera och bestämma villkor och löner. Det kommer naturligtvis bli ännu svårare om vi blir medlemmar i ett eurosamarbete präglat av finanspolitisk integration, ekonomisk utjämning och arbetsmarknadsreglering.
Sverige har under de senaste årtiondena vänt på en femöring i centrala frågor. Nu senast Nato. Låt oss inte göra samma sak med EMU. Låt eurofrågan präglas av eftertanke där både för- och nackdelar lyfts fram och värderas.
LÄS MER: Riksbankens räntepolitik skadlig för Sverige
LÄS MER: Vet Riksbanken vad en människa är?
