I den helt fantastiska boken Marionetterna, en berättelse om världen som politisk teater, författad av Ingrid Carlberg (Norstedts 2023) formulerar hon inledningsvis sina drivkrafter bakom att skriva boken. ”Jag gör det för att jag ledsnat på hatet, ledsnat på alla lögner och överdrifter som stjäl det mesta av syret. Jag gör det för att jag inte orkar med fler nättroll och säregna uppror. En fråga vill jag besvara innan vi kvävs: Hur hamnade vi här?”
Sen drar det igång. Carlberg har som journalist och författare granskat många fjärrstyrda påverkansmodeller med oklara avsändare. I boken följer hon spåren tillbaka till mellankrigstidens Berlin och Paris och den fascinerande berättelsen om det dåvarande pr-geniet Willi Münzenberg. På hemligt uppdrag av Lenin och Stalin styrde han en internationell propagandakoncern och etablerade den politiska marionetteater som nu fått en renässans.
Jag läser med växande förtvivlan. Det går dessvärre utmärkt att dra paralleller från dåtidens propagandamaskineri till dagens politiska verklighet. Ett synnerligen obehagligt exempel är stormen kring de LVU-ade barnen. Det uppdiktade ryktet att svensk socialtjänst kidnappade muslimska barn för att i akt och mening tvinga dem att äta fläsk och att i övrigt avislamisera dem växte till en lavin. Ett rykte som för många uppfattades som en sanning.
Eller varför inte när statsminister Ulf Kristersson råkade staka sig vid en utfrågning på Pustervik här i stan och sen blev anklagad för att han skulle ha varit i färd med att önska sig ett folkmord. Det Carlberg återkommande finner är att det alltid finns krafter som vinner mark bakom de dimridåer där ryktena fabriceras: ”Det viktiga är inte hur det egentligen förhåller sig utan hur det ser ut att vara”, som kärnan är i all denna propaganda.
Men det värsta är att vi själva mer än villigt springer den nyttiga idiotins ärenden. För vad handlar egentligen all medieträning, politiska talepunkter eller ständigt återkommande ”berättelser” om? Ja inte om att tala politiskt klarspråk, snarare om att skapa en yta, en förställning eller varför inte en teater istället för verkligheten. Det var inte därför jag blev politiskt aktiv en gång i tiden och jag tror inte det är drivkraften för dem som vill bli det idag.
En verkligt obehaglig lärdom av boken är hur likt propagandan arbetar. Och hur demokratin ständigt befinner sig i en sämre position än en totalitär motståndare. Som när Münzenberg förargat upplyser Stalin om att Goebbels och nazisterna har kopierat hans propagandaarsenal. Och att det gick lika bra.
En medarbetare till Münzenberg, Arthur Koestler, konstaterar att hans erfarenheter ”gjort honom skeptisk beträffande västvärldens utsikter att föra ett ”psykologiskt krig” mot sådana motståndare som Hitler och Stalin. Ty för att bedriva ett effektivt psykologiskt krig skulle västländerna tvingas offra just de principer och värden för vilka de stred.”
En del dagar undrar jag om det inte är detta offer vi gör nu.
