Har ni tänkt på det ovanliga med debatten om att förbereda Sverige på krig? Jo, den handlar om annat än budgetsatsningar, lagändringar och vem som bär ansvarar för vad. I synnerhet statsministerns uttalande om att man behöver vara redo att riskera livet för landet har skapat en diskussion om medborgerliga skyldigheter och förpliktelser.
Personligen tycker jag det är positivt att politikerna kommer ut ur sin bubbla och riktar sig direkt till medborgarna i stället för till varandra. När politikerna talar direkt till medborgarna utan att fastna i tekniska detaljer finns chansen att säga något som engagerar de många. Politiska debatter som engagerar minskar i sin tur risken att vi hamnar i en åskådardemokrati där de flesta sitter på läktaren och beskådar de få utan att känna samhörighet. Särskilt illa är det när åskådarna som idag är mer upptagna med att bua åt bortalaget än åt att heja på hemmalaget, och där ständiga anklagelser och motanklagelser får även politiknördar som mig att stänga öronen.
Debatten om krigsförberedelser initierades ovanifrån av regeringen och överbefälhavaren. Självklart är det enklare att driva en diskussion som man själv satt i gång. Men i oroliga tider finns många existentiella ämnen som behöver belysas utan att direkt översättas till policyförslag och budgetsatsningar.
Politiker brukar vara försiktiga med att gå utanför policytänket (det som rör lagar, regler och pengar), förmodligen för att slippa anklagelser om att lägga livet till rätta för människor. Men även om det är ett risktagande finns det också vinster att göra. Barack Obama byggde respekt genom att ge vägledning i komplexa frågor som relationen mellan raserna i USA.
Jag exemplifierar med ett tillfälle där politikerna missade chansen att rikta sig direkt till medborgarna.
På lördagskvällen innan valdagen senast ordnade TV4 en duell mellan Magdalena Andersson och Ulf Kristersson. Upplägget var inspirerat av amerikanska ”town hall meetings” och innebar att en partipolitiskt obunden person introducerade ett ämne som låg denne varmt om hjärtat. Först ut var Botkyrkakillen Lamin Sanneh, som bildat en förening som samarbetar med polisen för att minska våldsanvändningen. Han undrade vad statsministerkandidaterna vill göra för att unga i Botkyrka och platser som Botkyrka skall kunna känna att de har samma chans som andra att lyckas i dagens samhälle oavsett hur de ser ut.
Frågan tar upp ett stort problem. I förorterna finns en utbredd känsla av att tillhöra en grupp som är diskriminerad i samhället. Känslan är särskilt utbredd bland Generation 2 som är födda i Sverige av föräldrar med utländsk bakgrund. Det etablerade Sverige behöver kunna ge ett konstruktivt svar som erkänner känslan av utanförskap utan att därför ange rasism och strukturell diskriminering som huvudförklaringen.
Den förhoppningen kom på skam. Magdalena Andersson och Ulf Kristersson svarade med att räkna upp sina partiers program för brottsbekämpning och för att fler skall komma i arbete. Det är viktiga saker men berör inte kärnan i frågan.
Jag kan förstå varför partiledarna svarade som de gjorde. De var trötta, ville inte ta några chanser och gjorde kanske bedömningen att tv-publiken var mer intresserad av att höra om partiernas program. Likväl var det ett missat tillfälle att säga något relevant utanför policybubblan. Man kan bara hoppas att erfarenheten från krigsförberedelsedebatten inspirerar politiker att ta upp tråden och i efterhand ger Lamin Sanneh svaret han inte fick.
