Efter den stora krisen vid 1990-talets början lades den ekonomiska politiken till sist om på allvar så att det kunde bli ordning och reda i svenska statens finanser.
Socialdemokrater och borgerliga har förstås fortsatt att kivas om ekonomin, men det har nästan alltid handlat om enskilda åtgärder. Det grundläggande upplägget har inte på allvar satts ifråga. 90-talskrisens ekonomiska nära-döden-upplevelse har suttit inristad på många näthinnor och gjort underverk för disciplinen.
Först nu, när 30 år har gått och en generation har efterträtts av en annan, börjar det bli tätare mellan frågorna om det där med underskott är så förfärligt egentligen. Kan det verkligen inte vara långsiktigt lönsamt med stora, lånefinansierade investeringar även om de leder till budgetunderskott?
Vi får se. Min gissning är att vi går mot ett lättare regemente – men också att det blir betydligt mindre lätt än många hoppas. Ännu vill ingen stats- eller finansminister ta risken att bli känd för att ha satt den materiella basen i landet på spel.
Såväl den ursprungliga handlingskraften som den uthålliga stramheten har varit mycket värdefulla. Sverige har uppenbarligen förmåga att samlas kring en tuff och långsiktig linje. Men hur kommer det sig att vi inte har fått se samma mod och resultat på andra områden där vi har stora problem: skola, integration och brottslighet?
Min tro? Det är materialismen som spökar. Alltför många i politik och medier har dels varit obekväma med, eller till och med främmande inför, att stå upp för hotade icke-materiella värden, dels präglade av synsättet att lösningen på det mesta stavas pengar. Svaga skolresultat och ökad brottslighet beror på offentlig snålhet oavsett hur mycket som satsas.
Fixeringen har gett oss ett par fina paradoxer.
För det första har Sverige blivit en stjärna i grenen sanerade statsfinanser och budgetdisciplin, samtidigt som politiken i hög grad förblivit en tävlan om att göra störst satsningar med offentliga medel. Detta fokus på anslag (men ytterst sällan resultat) i kombination med budgetreglernas stramhet innebär att det blir glest mellan de där riktiga utgiftsfesterna och att man måste låtsas att småsummor kan göra underverk.
För det andra är det företrädare för de partier som klagar mest på materialism och girighet och har minst aning om hur resurser i samhället skapas som kräver de största statsutgifterna. Deras motvilja mot tillväxt överträffas endast av deras vilja att sätta sprätt på dess frukter.
Många beslutsfattare har förvirrande tider framför sig, för på fält efter fält står det alltmer klart att det materiella visserligen kan lägga en nödvändig grund, men att det bara blir goda resultat om även det icke-materiella fungerar. Det behövs förstås pengar, men pengar kan inte ersätta frihet under ansvar, karaktär, självdisciplin, yrkesstolthet, respekt, höga förväntningar och fostran.
Ansvarsfull politik är att aldrig underminera sådana värden och att i görligaste mån främja dem. Ensidig tro på det materiella är raka motsatsen.
