I en tid där det varnas för samhällets förestående kollaps kan det vara befogat att reflektera över fenomen där vi som kollektiv och med hjälp av kloka politiska beslut blivit bättre på att organisera våra samhällen. Övningen är inte helt enkel eftersom den nya och bättre ordningen gärna betraktas som självklar och därmed är svår att få syn på. Ett trivialt exempel är att vi inte längre röker i offentliga inomhusmiljöer, ett mer existentiellt är att samkönade par fått förutsättningar att leva som de vill. Ett tredje exempel är att pappor fortsätter relationen till sina barn efter skilsmässor.
När antalet skilsmässor ökade under 1960- och 1970-talen ändrades vardagslivets förutsättningar för hundratusentals familjer. Lagen gav mammorna vårdnaden om barnen och papporna saknade självklar plats i relationen på annat sätt än som betalare av underhållsstöd. Pappor som ville hålla kontakten med sina barn visste helt enkelt inte hur man skulle göra och man hade vare sig lagstiftningen eller omgivningens förväntningstryck på sin sida.
Hur fel det kunde bli gestaltas i Geir Gulliksens nyutkomna roman ”Övre port, nedre port”. Det hela utspelas i en norsk småstad på tidigt 1970-tal. Trebarnspappan Karl och trebarnsmamman Gladys har en affär. Direkt när den avslöjas lämnar Karls hustru villan tillsammans med döttrarna medan omständigheterna gör att Gladys flyttar in med sina söner. Det blir ett sammanbrott för pappornas relation till sina barn.
Pojkarnas biologiska far Gunnar har varken känslan eller den rätta viljan att jobba på kontakten med sönerna. Men med Karl är det annorlunda. Han har allt som behövs för att ha en fortsatt fin relation till sina barn om han bara hade tänkt på exempelvis växelvis boende. Nu blir han så plågad av dåligt samvete för att ha övergivit döttrarna att han inte heller kommer nära bonuspojkarna som bor under hans tak. Med förutsättningarna som råder idag hade Karl och förmodligen även den undflyende Gunnar fått ett bättre liv med barnen.
I framgångssagan med hanteringen av skilsmässor har politikerna haft en viktig roll genom att stifta lagar som stärker barnens rätt till båda sina föräldrar. Den första lagändringen kom i mitten av 1970-talet med öppning för delad vårdnad om båda parterna var överens. Därefter har föräldrabalken ändrats stegvis, vanligen i riktning mot delad vårdnad även om modern motsätter sig och även växelvis boende som norm.
Samhällsförändringar, också positiva, kommer med maktförskjutningar som behöver lyftas fram för att man skall fatta vad som har hänt. Lagarna om delad vårdnad har motiverats av barnens behov men har också påverkat relationen mellan kvinnor och män. Om man väljer att se det som en maktfråga har utvecklingen varit till männens fördel eftersom mammornas makt att bestämma över barnen minskat. Jag inser att den enes vinst inte måste vara den andres förlust. Men ändå?
Ett tecken på att det varit en maktkamp som männen vunnit hittar jag när jag av nyfikenhet kollade vad Jämställdhetsmyndigheten har att säga om saken. På deras hemsida finns en sammanställning av viktiga årtal som ”gjort skillnad för kvinnor och män, flickor och pojkar”. Listan tar upp 49 händelser, bland annat Stödstrumpornas hot om att bilda politiskt parti 1994 och Kvinnomaktutredningens slutbetänkande 1997. Lagändringarna som stärkt barnens rätt till sina pappor nämns inte alls. Pappornas fortsatta relation till sina barn efter skilsmässor är en samhällsförändring som får bokföras på annat konto än jämställdhetens.
