Yttrandefriheten är en viktig del av demokratin. Att genom tal, skrift eller bild förmedla tankar, åsikter och känslor är nödvändigt för den fria åsiktsbildningen.
Yttrandefriheten är dock inte absolut utan har begränsningar. Man får inte förtala någon, inte hetsa mot en grupp eller uppmana till brott. När man börjar bena i det som jurister kallar "gällande rätt" ser man att praxis förändras över tid, framför allt när det gäller hets mot folkgrupp. Det som var tillåtet för tjugo år sedan är brottsligt idag.
Idag finns tankar om att bedöma koranbränningar som hets mot folkgrupp. Det tycker inte jag. Det är svårt att se vart en sådan utveckling skulle ta vägen. Man måste få kritisera religioner även på olämpliga sätt. Att några känner sig kränkta är inte en självklar orsak att begränsa yttrandefriheten. Tröskeln för att känna sig kränkt är ofta ganska låg.
Vi får stå ut med att personer bränner religiösa skrifter även om det väcker starka känslor och motreaktioner. Det kan behöva genomföras stora polisinsatser vid dessa tillfällen.
Men hur långt ska vi inom polisen sträcka oss för att någon ska få bränna en koran? Och när passerar vi gränsen för att vårt agerande blir så omfattande att vi närmast blir att betrakta som en medarrangör?
Om någon gör en ansökan om en allmän sammankomst där man avser att bränna en koran gör vi en beredning. Vi kollar om platsen är ledig och vilka risker det finns för ordnings- och trafikstörningar. Under kontakterna med den som söker kan vi också ta ett samtal om vilka risker som kan uppstå rent personligt. Det händer att personer avstår från att genomföra en aktion när de förstår vilken hotbild de kan dra på sig. Inte begränsar vi yttrandefriheten genom att påtala den risken. Den sökande har fortfarande ett val.
I ett annat perspektiv kan man reflektera över hur långt vi inom polisen ska sträcka oss för att skydda personer som bränner koraner. Här funderar jag om vi en hamnat rätt i våra taktiska beslut. Det kan inte vara rimligt att vi förser en person med livvaktsskydd när de medvetet drar på sig en hotbild i samband med koranbränningar.
Gör jämförelsen med det skydd som vi förser en avhoppare från ett kriminellt gäng med. Den personen kan få omfattande skydd från oss men om han eller hon medvetet söker upp miljöer som innebär risker avslutar vi vårt skydd. Vi borde kunna resonera på samma sätt vid koranbränningar. Vi finns på plats och tryggar allmän ordning och säkerhet men hur den koranbrännande opinionsbildaren ordnar sin personliga säkerhet och tar sig till och från platsen bör inte ingå inte i vårt ansvar. Det ansvaret vilar på den enskilde.
Till slut kokar det ner till subjektiva bedömningar som likt gällande rätt kan förändras över tid.
För stunden känner jag att det finns en tydlig gräns mellan att förse Salman Rushdie med livvaktsskydd respektive Rasmus Paludan. Det är trots allt skillnad på att skriva böcker och att bränna dem.
