Försvaret är ett särintresse och det föreligger inte något militärt hot mot Sverige sa statsminister Fredrik Reinfeldt 2013. Året efter invaderade och annekterade Ryssland Krimhalvön.
På partikongressen i november 2021 garanterade försvarsministern Peter Hultqvist att det inte skulle bli någon svensk ansökan om Natomedlemskap så länge landet hade en socialdemokratisk regering. Tre månader senare anföll Ryssland Ukraina och ett par månader därefter ansökte samma regering om medlemskap i Nato.
Det kan svänga snabbt.
Då Berlinmuren föll var jag 28 år och när Sovjetunionen upplöstes var jag 30. Jag minns tiden för kalla kriget väl. Under min militärtjänstgöring och de repmöten jag gjorde var det aldrig något tvivel om vilken främmande makt som hotade Sverige. Det var Sovjetunionen och dess lydstater. Det var inte heller någon tvekan om att de också bedrev spionage mot Sverige.
När jag i början på 2000-talet gick utbildningar som anordnades vid Försvarshögskolan träffade jag officerare som var oroliga för att vi avvecklade vår försvarsförmåga för snabbt och för mycket. Det skulle bli svårt att återställa den.
Samtidigt har jag sett spaningsbilder på både rysk beskickningspersonal och illegalister som regelbundet körde märkliga rundor i Sverige. Förmodligen för att hålla igång ett manuellt system för kommunikation via signaler och terrängbrevlådor. Jag har tagit del av skarp information om hur det gick till när Ryssland körde drönare över svenska kärnkraftverk.
Hur kan det komma sig att vare sig Reinfeldt eller Hultqvist såg vad som höll på att hända? De fick ju regelbundna dragningar från både Försvarsmakten och Säkerhetspolisen som borde innehållit betydligt mer hemligheter och skarpa analyser än de smulor som träffar en polischef i den öppna polisverksamheten.
Det handlar nog om att de inte ville se. Konfirmeringsbias kallas det när man omedvetet sorterar bort sådant som inte passar in i den egna världsbilden. Det sägs att den som bäst uppfattar den nakna verkligheten är en lätt deprimerad person. Vi andra förskönar som en överlevnadsstrategi. Det är farligt när sådan strategi får genomslag på försvarspolitiska beslut. Där behövs långsiktighet.
Ryssland som stat kommer vara ett hot under överskådlig tid. De flesta ryssar är väl mest som vi. Förskönar verkligheten för att orka leva vidare, simmar i stim och sopar obekvämligheter under mattan. Antagligen är de mer benägna till konfimeringsbias och mottagliga för propaganda på grund av att de lever i en totalitär stat. Och obehagligheter att sopa under mattan saknas sannerligen inte i Ryssland.
Putin och hans anhang sopar däremot inget under mattan. De spränger och förgör allt som inte passar in i deras världsbild. De förstår bara maktspråk och när man talar med dem gäller det att ha muskler bakom orden.
Det kommer att kosta att återställa försvarsförmågan. Men det finns inget alternativ.
