När resultatet av Pirls-mätningen kom för snart ett år sedan, stod det klart att svenska tioåringars läsförmåga kraftigt försämrats. Särskilt illa går det för barn som saknar stödstrukturer hemma och för de som inte talar svenska med sina föräldrar. Systematisk läsinlärning i skolan är avgörande för denna grupp. Utan läsförståelse, ingen skolframgång. Så hur förbereder lärarutbildningen?
Från flera håll kommer skarp kritik. De studenter som ska undervisa elever som just börjat grundskolan lär sig inte hur man lär barn att läsa.
Linnea Lindquist har i sin roll som biträdande rektor tagit emot många nyutexaminerade lärare. När de ska närma sig läsinlärningens moment med ljudning och avkodning, famlar de nyblivna lärarna. De uttrycker frustration över att utbildningen så flyktigt behandlat den metod som kallas phonics, berättar Lindquist. Med phonics ljudar eleven sig till läsning.
Lärarstudenterna rop efter mer forskningsgrundad undervisningsmetodik har förvisso hörts länge. Det nya är kombinationen av en synnerligen allvarlig läskris i skolan och vittnesmålen inifrån utbildningen.
Aron Ihse Trägårdh, lärarstudent vid Malmö universitet, är en av rösterna. Olika metoder presenteras som ett smörgåsbord att välja ifrån efter eget tycke och smak, berättar han. Den metod – phonics – som det finns klar evidens för lyfts inte fram som mer effektiv än någon annan. Den är bara ett arbetssätt bland andra.
Tid läggs istället på att göra normkritisk analys av befintliga läromedel för lågstadiet. Samma läromedel analyserades däremot inte utifrån hur bra eller dåligt de fungerade som verktyg för att få eleverna att knäcka läskoden.
Beskrivningen är knappast tagen ur luften. Liknande kritik återfinns i en genomgång av Läromedelsförfattarna. Den styrks också av två läsforskare som pekar på hur lärarutbildningens fokus på maktrelationer stjäl tid från kunskapsområden som handlar om avkodning och läsförståelse.
Men lärarutbildningen håller emot. Fokus på elevens lust att läsa är faktiskt viktigare än att kunna läsa, menar bland annat Eva Wennås Brante, ansvarig för svenskämnet i grundlärarutbildningen i Malmö. Lust trumfar alltså färdigheten.
Företrädare från grundlärarutbildningen vid högskolan i Dalarna respektive den i Jönköping går steget längre. Lärarstudenten som återgav sina terminer i Malmö ”kränker svenska lärosäten”, skriver Åsa Wedin och Carina Schmidt. Gärna normkritik, men inte på det viset! De fortsätter: ”En mycket stor del av barns läs- och skrivutveckling sker i andra sammanhang än skolan och många utvecklar utmärkta läs- och skrivförmåga på olika sätt.” Skolan är med andra ord inte ens särskilt nödvändig.
Det är som om inget hänt sedan den olyckliga epok då strukturerad undervisning kollapsade på grund av teorier som sa att läraren är en obetydlig sidofigur. Då när klassrummet, ja hela skolan, sågs som något onaturligt.
Elevernas ”lärande” sker ju spontant i vardagsvärlden, inte i den konstgjorda skolan, hette det. Ve den som sa inlärning istället för lärande, och låtsades att en individ faktiskt kan lära en annan att exempelvis skriva och läsa. Minns ni? Den där lektionen tycks fortfarande pågå på lärarutbildningar. Dags att ringa ut.
