Alla som någon gång har vandrat i en svensk skog har stött på ett kalhygge. Få tycker att det är vackert. Man ser dött landskap där det förr fanns levande träd. Stubbar, sten och spår efter skogsmaskiner i stället för sprudlande grönska. Ett sådant skogsbruk kan inte vara hållbart, säger ryggmärgsreflexen.
Liksom miljörörelsen. Naturskyddsföreningen säljer knappar med budskapet “Kalhygge? Nej tack” och de flesta miljöorganisationer är emot hyggena. De menar att de förstör skogens förmåga att binda koldioxid. Ju fler kalhyggen, desto färre så kallade kolsänkor.
Men riktigt så enkelt är det inte.
Det som miljörörelsen inte tänker på är att träd tar upp olika mycket koldioxid under sin livstid. I början, när trädet bara är en liten planta, är det såklart inte till någon vidare hjälp med att få ner växthuseffekten. Men sedan, när det växer som mest, lagras rätt mycket koldioxid. Ännu senare, när trädet är gammalt, växer det dock mindre och är därmed inte en lika bra kolsänka.
Ur klimatsynpunkt kan det alltså vara bättre att hugga ner åldrade träd än att låta skogen stå. Givetvis beror klimateffekten också på vad som händer med träden, om de blir ved som eldas upp eller plankor till byggnadsmaterial. Trähus är oöverträffade kolsänkor.
Den insatta miljövännen invänder kanske att sambandet är ännu mer invecklat. Även annan växtlighet påverkas och marken på ett hygge förlorar förmågan att binda koldioxid när träden försvinner.
Men trädens tillväxttakt är den viktigaste faktorn för hur mycket koldioxid som skogen tar upp. Det visar den största studien som har gjorts på svenska kalhyggen. Forskare från SLU kom fram till att kalhyggen i Västerbotten blev kolsänkor redan efter tio år. Då hade de lagrat mer koldioxid än de släppt ut. Och tillväxten är som högst först efter det.
Miljörörelsen menar också att kalhyggen förstör den biologiska mångfalden. Den som har upplevt ett kalhygge på nära håll, särskilt under tid, vet dock, liksom biologerna, att de sjuder av liv. De erbjuder ett habitat för andra arter än vad en uppvuxen skog gör. Det betyder givetvis inte att för många kala ytor inte stör faunan. Men man ska vara försiktig med att döma ut stora hyggen som onaturliga.
Fram till mitten av 1800-talet var skogsbränder vanliga. Att hundra- eller tusentals hektar brann ner var naturens sätt att föryngra sig själv. Nuförtiden finns effektiv brandbekämpning, och kalhyggen är det närmaste vi kommer effekten av en skogsbrand.
Det betyder givetvis inte att kalhyggen är odelat bra. Men det hyggesfria bruket, där träd huggs ner pö om pö, är inte helt säkert bättre. Tvärtom finns nackdelar – som att de stora, tunga och bränsletörstiga skogsmaskinerna måste köra i skogen flera gånger om.
Faktum är att forskarna är delade i två läger. Ändå låter miljöorganisationerna helt säkra på att kalhyggen är usla för klimatet.
Knapparna mot kärnkraft har bytts ut, men historien återupprepar sig: Någonting som människan gör känns inte bra, och miljörörelsen dömer därför ut det. Klimatet blir inte bättre av den inställningen.
LÄS MER: Regeringen kör på i S gamla hjulspår i miljöpolitiken
