I början av veckan kom regeringen med sin vårbudget. Finansminister Elisabeth Svantesson presenterade extra satsningar på 17 miljarder kronor jämfört med gällande statsbudget. Det är klart mer än i fjol, men man ska ha klart för sig att det motsvarar i storleksordningen en procent av statens samlade utgifter. Det är snarare en svala än en sommar.
Svantesson pekar ut tre prioriterade fält: välfärden, tryggheten och jobben.
Med trygghet avses denna gång rättsapparat, försvar och stöd till Ukraina, och den enskilt största förstärkningen gäller kriminalvården. Det är sannerligen dystert att man ska nicka gillande när staten lägger alltmer pengar på att hålla brottslingar inlåsta, men som läget ser ut är det självklart.
Med ”investeringar i välfärden” avses 6,5 miljarder kronor i extra statsbidrag till regioner och kommuner med avsikten att pengarna ska användas till sjukvård och skola. Kostnadsökningarna har förstås pressat den offentliga sektorn precis som alla andra verksamheter samhället, men det är en besvikelse att regeringen till den grad anammar tanken att det är ökade anslag som kan lösa välfärdens problem.
Det vore en sak om varje skattekrona redan användes på bästa möjliga sätt men otaliga rapporter från sjukvård och skola säger något annat. Ett ovanligt slagkraftigt exempel fanns att läsa i Aftonbladet för en tid sedan när Peter Kadhamnmar skrev under den rättframma rubriken ”Varför i helvete ska Östergötland ha mer pengar?” Regionen höjde skatten rejält häromåret och har redan fått ökade statsbidrag. Bara sedan 2020 har man anställt ytterligare tusen personer, men det tycks ha haft ringa effekt på själva vården. I stället sjunker hårt prövad personal allt djupare ner i dokumentationsträsket. Det behövs något annat än ständigt ökade resurser.
”Alla som ropar på mer pengar till vården bör först svara på varför 400 miljarder kronor inte räcker”, skriver ekonomen Bettina Kashefi i Dagens industri. Det ligger mycket i det. Naturligtvis kan nya anslag lindra den akuta situationen, men man förväntar sig av en borgerlig regering att den ska kräva valuta för pengarna och inte bara swisha på som en eftergiven tonårsförälder.
Det är svårt att värja sig mot känslan att den alldeles nödvändiga uppryckningen av försummad statlig verksamhet som domstolar, polis och försvar har väckt liv i gamla vanföreställningar om det offentligas definitionsmässiga förträfflighet, som man hoppades var lagda till handlingarna för gott. Man har hört det från Socialdemokraterna ett bra tag men inte heller regeringen tycks vara oanfäktad.
För när det kommer till jobben handlar vårbudgeten inte om bättre förutsättningar för företagsamhet och anställningar utan om en rad mindre satsningar på offentliga program. Den enskilda största posten är en miljard till E6:ans restaurering. En ny variant av Den Enda Vägens politik som naturligtvis är nödvändig men ganska fattig som främsta åtgärd för en mer dynamisk och växande ekonomi.
