Coronakrisen och dess konsekvenser innebär stora påfrestningar för oss alla, såväl enskilda medborgare som olika samhällsinstitutioner. För medierna är pandemin på flera sätt en unik utmaning. Det är ingen tvekan om att de förutsättningar medierna har att arbeta utifrån under pandemin är mycket svåra.
Ett enormt flöde av information, inklusive ofta svårtolkad medicinsk data av olika kvalitet från världens alla hörn. Att journalister utan särskild medicinsk sakkunskap har svårt att bedöma relevansen, eller ens förstå resultaten, i olika vetenskapliga studier är inte förvånande.
Samtidigt har det under hela pandemin funnits uppenbara exempel på desinformation, allt från ideologisk driven propaganda till statsfinansierad lögnproduktion från regimer som vill underminera de västerländska demokratierna.
I denna virvlande informationsflod har det dessutom funnits ytterst få självklara auktoriteter. Hur säkerställer man att olika tolkningar av förloppet får komma fram, vem kan man egentligen lita på?
Situationen har komplicerats ytterligare av att rapporteringen i sig riskerar att få dramatiska konsekvenser, vilket sätter principen om konsekvensneutralitet på prov. Hur rapporterar man om händelser när själva rapporteringen riskerar att göra att fler blir smittade och dör?
LÄS MER: Markus Uvell: Varför tas inte public service-debatten på allvar?
Även med hänsyn tagen till allt detta är det tydligt att medierna har svikit sin viktiga uppgift under pandemin. Redan vid en översiktlig genomgång framträder flera typer av problem i medierapporteringen.
Som så ofta är rapporteringen av situationen i andra länder i regel ytterst sporadisk, vilket gör särskilt ett globalt fenomen svårbegripligt för medborgarna.
Vissa medier valde tidigt en egen epidemiologisk linje att driva. Särskilt slående var DN, vars chefredaktör redan våren 2020 på oklara grunder trodde sig veta hur pandemin skulle bekämpas och lät detta färga nyhetsrapporteringen.
På ledarplats finns istället ofta ideologiska låsningar. Å ena sidan högerskribenter med förkärlek för hårdare tag som ensidigt kräver mer statlig repression – mest uppenbart på SvD:s ledarsida under pandemins första år, vilket jag skrivit om tidigare. Å andra sidan S-lojala skribenter som uppfattar försvar av regeringen som det viktigaste – även i en global pandemi. Aftonbladets ledarsida är här ett övertydligt exempel.
Men allra mest cynisk är katastrofrapporteringen för att sälja lösnummer och locka till klick, bokstavligen med andras liv som insats. Exempelvis Expressens och Aftonbladets skräckartiklar om äldre som dött efter att ha vaccinerats.
När pandemin väl klingat av behöver vi lära oss inför nästa gång. För det kommer en ny pandemi. Frågan är inte om utan när. Därför är det viktigt att lära sig inte bara av hur pandemin bekämpats, utan också av hur den har skildrats. Då krävs en ärlig diskussion om vad som gick fel i rapporteringen.
Om det blir så är däremot oklart. Öppen självkritik brukar inte vara de stora mediernas bästa gren. Men nästa gång det blir aktuellt behöver Sverige helt klart en mer ansvarsfull pandemijournalistik.
LÄS MER: Markus Uvell: Coronakrisen är vårt största integrationsmisslyckande
