När jag i vintras besökte staden Arusha i Tanzania noterade jag vid ett tillfälle att ett träd fallit ned över vägbanan. Det anmärkningsvärda var dock inte själva trädet, utan att taxichauffören upplyste mig om att det legat där länge och inte var något problem – eftersom folk spontant hade skapat en ny väg genom att köra ut i vegetationen för att runda trädet.
Sverige är naturligtvis långt från Tanzania både infrastrukturellt och kulturellt, men i veckan slog flera tunga instanser larm om att Trafikverket förlorat kontrollen över Sveriges tågtrafik. Trafikverket är enligt lag skyldigt att meddela banarbeten och fördela tåglägen till järnvägsbolagen med 18 veckors framförhållning, men har på grund av ett misslyckat nytt IT-system just nu endast en veckas framförhållning. Konsekvenserna av detta är omfattande, eftersom en så kort planeringshorisont fördyrar och i vissa fall omöjliggör vissa typer av transporter.
Att denna situation drabbar persontrafiken genom att tågföretagen tvingas dra ned på trafiken under sommarmånaderna är allvarligt nog – men de allvarligaste konsekvenserna är av ekonomisk infrastrukturell karaktär. Utan pålitliga godstransporter berövas nämligen svensk basindustri tillförlitlig tillgång på de insatsvaror som är nödvändiga för att upprätthålla svensk varuproduktion. Trafikverkets oförmåga att upprätthålla tillförlitlig tågtrafik slår således direkt mot Sveriges exportintäkter inom bland annat fordons-, pappers-, stål- och skogsindustrin.
Situationen är symptomatisk för dagens Myndighetssverige. I förra veckan larmade polisinspektör Dan Holmberg i ett öppet brev till rikspolischefen att polismyndigheten är på väg “ned i avgrunden”. I vintras fastslog den europeiska stamnätsorganisationen ENTSO-E att södra Sverige nu har det sämsta effektläget i hela Europa – och när Sveriges svajiga Natoansökan visade sig kräva upprustning av försvaret efterfrågade dåvarande finansminister Mikael Damberg genast en ny skatt för att kunna hantera detta.
Den gemensamma nämnaren för dessa områden är att de alla tillhör statens själva kärnuppdrag, eftersom de är vitala för nationens överlevnad – och att samtliga är så gravt misskötta att staten inte längre är klarar att fullgöra sitt uppdrag inom dem. Detta läge är ett konkret resultat av att Sveriges politiker under decennier konsekvent prioriterat symbolfrågor i stället för att sköta sitt kärnuppdrag. Det är naturligtvis bättre reklam för opportunistiska karriärpolitiker om de kan säga sig göra Sverige till en “humanitär stormakt”, med “världsledande klimatmål” jämfört med att investera i grundläggande infrastruktur.
Konsekvenserna av detta självupptagna ideologiska koketterande är nu brutalt verkliga, för medan politiker och medier ägnar mer tid åt att diskutera dragqueens än statens kärnuppdrag, har inte bara ett träd fallit ned över den svenska infrastrukturen – det är strukturen själv som håller på att falla samman.
