Liberalerna måste välja väg. Så lät det när partiet blev Liberalerna i och med namnbytet 2015. I dag, över fem år senare, är analysen densamma. Sedan dess har två partiledarval ägt rum. 2017 omvaldes Jan Björklund – vid denna tidpunkt självklar företrädare för högerfalangen – och utmanaren Birgitta Ohlsson fick se sig besegrad. Två år senare vann kravliberalen Nyamko Sabuni över den mer mjukliberala Erik Ullenhag.
Sabuni vet vilken väg hon vill ta. Problemet är att hennes interna motståndare också vet vart de vill, nämligen åt motsatt håll. Liberalernas dilemma handlar inte om bristande ledarskap, utan om ett nära nog obefintligt medarbetarskap.
I Sverige skylls ofta en organisations brister på chefen. Nog kan en dålig chef förstöra mycket, men det kan sannerligen underställda också. Även den bästa kapten har svårt att styra skutan om besättningen vägrar att ro.
I Liberalernas fall är det dessutom alltid några som frenetiskt ror åt andra hållet. Det leder till att båten snurrar runt, runt och att ingen utomstående begriper vad som händer.
Visst är det något befriande med en partikultur där diskussionerna flödar, men att Liberalernas interndebatt i så stor utsträckning förs offentligt är osunt, vilket alla är medvetna om. Ändå fortsätter farsen.
Vissa menar att Januariavtalet, som ingicks efter starkt internt stöd, solkar bilden av Liberalerna som borgerligt parti. Det behöver dock inte vara fallet. Liberalerna har fått bra betalt. 2021 års statsbudget innehåller de näst största skattesänkningarna i modern tid, även om en hel del är tillfälliga. Socialdemokraterna har därutöver tvingats slopa värnskatten. Det hade Moderaterna antagligen inte vågat genomföra, under alliansåren höll partiet emot skattesänkningar för högskoleutbildad medelklass.
En liberal ledare med lite självförtroende hade kunnat förklara att borgerliga reformer kan utföras utan en moderat statsminister, i synnerhet när den moderata statsministerkandidaten knappt ville bedriva en särskilt borgerlig politik. Sedan dess har visserligen mycket hänt inom Moderaterna.
Mycket har hänt också inom Socialdemokraterna, som återigen låter Miljöpartiet styra migrationspolitiken. Nyamko Sabuni har helt korrekt gjort detta till en kabinettsfråga. Men hennes interna motståndare har, givetvis, ifrågasatt Sabunis ultimatum. Bland annat vill Jan Jönsson, borgarråd i Stockholm, ha garantier om att L inte kommer medverka till en regering med SD-stöd. På så vis undergräver han Januariavtalet betydligt mer än Sabuni.
Om L aldrig kan byta statsministerkandidat, varför ska S ge partiet eftergifter?
Jönsson med flera har en förvisso berättigad oro över hur stort SD-inflytandet i en M-ledd maktkonstellation kommer att bli. Själv tycks han vara säker på var gränsen går, men verkar inte vilja medverka till att klargöra hur alternativet till Januariavtalet ser ut rent sakpolitiskt. Man kan förstås resonera som Jönsson; att det viktiga är att hålla SD utanför. Problemet är att han inte låter Nyamko Sabuni göra en annan bedömning.
