En kylig dag i början av april tog socialförsäkringsminister Anna Tenje emot slutbetänkandet av statistikprofessorn Per Johanssons utredning om sjukförsäkringen, SOU 2024:26. Debatten efteråt blev den väntade. Vänstern rasade mot förslaget att återinföra hårdare regler, medan borgerliga skribenter gav Johansson sitt stöd.
Men bland utredningens 266 sidor finns betydligt mer intressanta förslag – som innebär politiskt sprängstoff.
Johansson rekommenderar nämligen politikerna att hämta inspiration från Nederländerna.
Kring millennieskiftet var Sverige och Nederländerna i samma sits. Båda hade, tillsammans med Norge, dubbelt så hög sjukfrånvaro som jämförbara grannländer. Sverige har minskat sjukskrivningarna med bland annat en striktare rehabiliteringskedja.
Men Nederländerna har lyckats ännu bättre. Sjuktalen är lägre, och har sjunkit trots att kvinnorna numera går till jobbet istället för att vara hemmafruar.
Den holländska hemligheten är särskilda sjukskrivande läkare och ett stort arbetsgivaransvar.
Företagsläkare sköter längre sjukskrivningar. Det vanliga doktorsgörat att diagnosticera och behandla är nämligen något annat än att bedöma arbetsförmåga och rekommendera rehabinsatser. Även den som är sjuk kan vara frisk nog att jobba under rätt förutsättningar.
Arbetsgivarna betalar sjuklönen under de första två åren. I Sverige står de för ersättningen de första två veckorna. Därefter drabbas arbetsgivarna bara av kostnaden för eventuellt produktionsbortfall. Det kan förvisso vara kännbart när det gäller nyckelindivider, men för personer som lätt kan ersättas saknas incitament att medverka till rehabilitering. Jag har på nära håll sett hur dåligt det kan fungera.
De senaste 20 åren har försök att närma sig Nederländerna skjutits i sank av Svenskt Näringsliv. Det är förståeligt att man var emot Regeringen Anderssons förslag, som hade inneburit en kostnadsökning för företagen utan motsvarande sänkning av arbetsgivaravgiften.
Men givet att arbetsgivaravgiften sänks, borde man inte ha något emot en reform.
Seriösa företag skulle tjäna på en växling. I dag, när kostnadsansvaret delas lika på alla, subventioneras de som smiter från ansvar. Privata företag betalar lika mycket som offentlig sektor, trots att offentliga arbetsgivare har högre sjukfrånvaro.
Särskilt utsatta grupper kan undantas från systemet. Farhågan att Nederländernas modell leder till utslagning har inte besannats där. Försäkringar kan sprida risker.
Det finns en föreställning om att bara vården kan korta sjukskrivningarna. Och visst, långa vårdköer gör knappast folk friskare. Men för många diagnoser är både den enskildes och arbetsgivarens insatser viktiga. Det går inte att medicinera mot dålig arbetsmiljö, eller operera bort onödigt slitsamma arbetsställningar.
Nederländernas system bör kanske inte kopieras rakt av. Men förhoppningsvis leder Per Johanssons utredning till en förnyad diskussion om hur sjukförsäkringen bör utformas.
