Enighet efter kriser är en färskvara med kort utgångsdatum. Det visar verkligheten i Israel prov på.
Under krigets första veckor, efter Hamas fasansfulla attack, var det som att den uppslitande politiska striden om Israels högsta domstol som stått sedan förra vintern tog en paus. Människor släppte allt till förmån för den påträngande verkligheten och enades kring den katastrof man just varit med om, och det krig som inleddes som ett resultat av attacken. De politiska implikationerna och diskussionerna fick vänta tills senare, var den allmänna känslan.
Så har det naturligtvis inte blivit. Israel är ett ovanligt land — en vital demokrati bland diktaturer, där det militära hotet från terrorgrupper och länder i regionen är en ständigt närvarande faktor. Så undantagstillståndet blir ofta märkligt vardagligt, i det här fallet ett av de största krig som Israel utkämpat på decennier. Liksom sjukvård, rättsväsende och andra frågor blir även kriget föremål för politisk debatt.
Den största vattendelaren är frågan om prioriteringar: vad är viktigast, att få hem gisslan eller vinna kriget mot Hamas? Även om en majoritet nu tycker att krigets mål i sig är viktigare än gisslan är det en oerhört kontroversiell fråga där en stor proteströrelse har bildats för att driva på för att låta gisslan vara främsta prioritet. Låt oss ta hem dem, kosta vad det kosta vill, oavsett hur många dömda palestinska mördare och terrorister det kräver i utbyte, är andemeningen. Våra medborgares liv är det viktigaste.
Där finns också en koppling till frågan om humanitärt bistånd. I omvärlden verkar man inte förstå den press som israeliska regeringen står under i frågan. Att Israel underlättar leverans av bistånd till Gazaremsan samtidigt som egna medborgare är fängslade i området upplevs som absurt av många, som menar att man åtminstone borde kräva att israeliska gisslan får tillgång till mediciner och andra förnödenheter i utbyte. Så å ena sidan står regeringen under internationell press att släppa igenom fler leveranser, samtidigt som många i den israeliska allmänheten sätter emot.
Den i min mening kanske mest avgörande frågan är krigets själva planering och strategi. En till mig närstående reservist som först tjänstgjort i månader för att sedan skickas hem i ett par månader men som nu kallats tillbaka, undrade nyligen vad det är man slåss för: vilka är de ultimata målen?
Det är det många som undrar. Vad innebär det i praktiken att krossa Hamas i Gaza? Är det ens möjligt att göra det fullt ut? Visst kan man decimera organisationens militära kapacitet, men när kan man anse det målet uppnått? Allt detta är mycket svårt att definiera, men en ansvarsfull regering måste kunna svara medborgarna på hur länge de förväntas leva med att se sina nära och kära skickas ut i strid. Utan tydliga mål riskerar kriget att rulla på av sig självt, och Israel riskerar att bli fast i Gaza i ett militärt engagemang utan slut.
