Det som sker nu är vår tids revolution. Könsrevolutionen! Först kom arbetarnas revolution, därefter kvinnornas och nu könets. Det får mamman Natalie reda på i en föräldragrupp kopplad till RFLS och Transammans. Natalie har engagerat sig, eftersom hennes tioåriga dotter plötsligt vill vara något annat än tjej. Hon vill i stället kalla sig Leo.
I boken ”Ånger” (Mondial, 2024) fortsätter journalisterna Carolina Jemsby och Karin Mattisson sin granskning av transvården. Utgångspunkt är den kolossala ökning av unga flickor som i samband med puberteten inte längre vill vara sitt biologiska kön. Sedan 2008 har antalet fall av diagnostiserad könsdysfori i gruppen flickor mellan 13 och 17 år ökat med 1500 procent.
”Ånger” ger inblick i en vårdapparat som månat om slutna rum och som agerat tvärsäkert, trots oklart kunskapsläge och svag evidens. Kritiska frågor och tvekan sågs som tecken på transfobi. En del bekymrade föräldrar serverades lögner och fick finna sig i att bli överkörda.
Jemsby och Mattisson följer bland annat KID-mottagningen och de frikostiga förskrivningar av stopphormoner och könskonträra hormoner som var standard innan Karolinska sjukhuset 2021 ändrade sina riktlinjer. Det är ”helt ofarligt” att sätta puberteten på paus får Natalie veta, när hon undrar om biverkningar. Några sådana finns inte.
Det finns det visst. En är benskörhet. Andra potentiella biverkningar är kardiovaskulär sjukdom, infertilitet och cancer. Allt detta förtegs och förnekades i vissa samtal med föräldrar och tidigare patienter. Avvikelser rapporterades inte och Lex Maria-anmälningar gjordes ej.
Leo har ofta sin gosekatt med sig till mottagningen. Trots att allmäntillståndet hela tiden försämras och det psykiska mående utgör en spiral ner i mörker, viker mottagningen varken från dos eller diagnos. I fyra år pågår medicineringen. Behandlingen ger irreversibla skador på tonåringens skelett och kronisk smärta.
För Leo och hans familj var transvården en katastrof. Det finns en räcka tidigare patienter som lider svåra sviter av en vård som var fylld av övertygelse, men tom på evidens. För en stor del av de unga flickor som det här handlar om är könsdysfori-diagnosen högst osäker. Många tillfrisknar spontant.
Det finns också de som ångrar sig. Ingen har brytt sig nämnvärt om den gruppen. Viktigare att ligga i framkant och vara lokomotivet i en progressiv rörelse. Här rullade den stora könsrevolutionen in, fullastad med injektioner och tabletter. Det är inget mindre än en skandal.
Just nu bereder socialutskottet det förslag som ska göra det lättare att byta juridiskt kön. Åldern ska sänkas från 18 till 16. Ingen utredning, utan individen bestämmer själv. Någon remissrunda planeras inte. För inte länge sedan, innan granskningen av transvården började, fanns ett annat lagförslag. Då föreslogs en sänkning av åldersgränsen för underlivskirurgi. Dåvarande regering ville göra det tillåtet att från 15 års ålder operera en tonårings genitalier utan vårdnadshavares medgivande.
Så såg revolutionen ut då. Sedan sågade tunga expertinstanser det förslag som idag ses som en skamfläck. Inte heller denna gång bör de som bär det yttersta ansvaret överskatta sin kunskap och låta tåget ånga på.
