Det känns som en livstid sedan de dåvarande Allianspartierna vann valet 2006. Inte bara var den i dag splittrade borgerligheten sammansvetsad och uppfylld av en gemensam vision. Dess budskap i valet var också fundamentalt annorlunda de vi ser i dag.
Det avgörande politiska projekt den nya regeringen fått svenska folkets förtroende för var att bekämpa utanförskapet. Runt en miljon människor stod utanför arbetsmarknaden, många av dem trots att de egentligen skulle kunna arbeta. Bidragsberoendet var mycket utbrett.
Alliansregeringen gjorde avgörande insatser för att minska utanförskapet. Sedan dess har problemen dessvärre fördjupats. Visserligen har utanförskapet, mätt i dem som försörjs med sociala ersättningar och bidrag, minskat med nästan 300.000 personer. Men i gengäld har ett djupare och mer svårlöst utanförskap växt.
En illustration till detta är hur gruppen som lever på ekonomiskt bistånd (det som förr kallades socialbidrag) har förändrats.
Det senaste decenniet har det totala antalet personer som mottar ekonomiskt bistånd minskat, men antalet utlandsfödda mottagare ökat. Enligt Socialstyrelsen är idag två tredjedelar av de vuxna som långvarigt lever på ekonomiskt bistånd utlandsfödda. Många av dem är personer som i praktiken skulle kunna arbeta.
En bidragsform tänkt att utgöra ett sista skyddsnät för den lilla grupp som verkligen inte har några alternativ har i allt högre grad blivit en källa till långsiktig bidragsförsörjning för utlandsfödda. Det är problematiskt på flera sätt.
Dels ger just ekonomiskt bistånd till sin konstruktion betydligt svagare drivkrafter för att skaffa sig ett arbete än till exempel a-kassan. Den som levt långa perioder på ekonomiskt bistånd riskerar därför att aldrig komma därifrån.
Dels spelar det in att många som invandrat till Sverige på senare tid kommer från länder med mycket låg ekonomisk standard. Även ett bidragsfinansierat liv på existensminimum i Sverige riskerar rent krasst att uppfattas som långsiktigt hållbart för den som växt upp i ett mycket fattigt land.
Samtidigt riskerar det lite bredare utanförskapet att börja öka igen efter coronakrisen, då krispolitiken sänkt trösklarna in i både a-kassan och sjukförsäkringen. Dessa förändringar är tänkta att vara tillfälliga, men röster höjdes omedelbart om att göra dem permanenta. Vad det skulle leda till vet vi: fler utanför arbetsmarknaden.
De parlamentariska förutsättningarna för att ta sig an dessa problem under nästa mandatperiod är inte direkt optimala. I praktiken finns två regeringsalternativ efter valet: antingen en regering med M och KD eller en ny S-ledd regering.
Den förra regeringen skulle vara beroende av SD, som utlovar ännu mer generösa villkor för dem som går på a-kassa. Den senare skulle vara beroende dels av V, som vägrar se problem med bidragsförsörjning, och dels av C, som vägrar se problem med stor invandring.
Vi talar inte lika ofta om bidragsberoende idag som 2006. Men det har inte försvunnit, snarare fördjupats och blivit mer komplicerat. Kampen mot utanförskapet har bara börjat.
