Få andra folk på jorden kan matcha svenskarnas intresse för omvärlden. Därför blir det ofta surrealistiskt att följa den svenska medierapporteringen kring andra länders politiska utveckling. Om svenska folket präglas av nyfikenhet inför omvärlden resulterar det journalistiska arbetet ofta i motsatsen: en blandning av ointresse och förakt för andra länders politik.
De medborgare som till exempel följde SVT:s rapportering inför det polska presidentvalet nyligen kunde få intrycket att den sittande presidenten Andrzej Duda gick mot ett nederlag. Reportern menade att man i sina vallokalsintervjuer ”haft jättesvårt att hitta någon som ska rösta på president Duda”. När rösterna räknats hade den nationalkonservative Duda fått stöd av 51 procent av väljarna i den andra omgången.
Det är heller inget unikt fall. Näringslivets Medieinstitut har förtjänstfullt pekat på flera exempel de senaste åren. Allt från den vilseledande bilden av krisen i Venezuela till oförmågan att göra EU-politiken begriplig och den närmast sjukliga fixeringen vid Donald Trump.
Vad problemet med detta är torde vara uppenbart: mediekonsumenter och medborgare får en felaktig bild av andra länder. I stället för att erbjuda allmänbildning och förståelse för hur människor som bor utanför Sverige resonerar sätts en bild som inte går att ta till sig. Det är ett allvarligt demokratiskt problem.
Men vad beror det på? En vanlig förklaring är att journalisters sympatier ligger längre till vänster än väljares i allmänhet. Och det är klart att även journalister påverkas av sina personliga åsikter, de är också människor. Alla miljöer där vissa idéer dominerar riskerar att drabbas av ”groupthink” och ensidighet.
Men den viktigaste förklaringen tror jag är en annan, som glädjande nog kanske är lättare att åtgärda: bekvämlighet. Den journalist som inte orkar googla opinionsmätningar inför det polska valet kan förstås tro att Duda hade svagt stöd (det skilde bråkdelar av procentenheter mellan kandidaterna sista veckorna).
Och den som tycker det är för jobbigt att ta reda på hur de polska väljarna ser på homosexualitet kan lätt få för sig att Dudas linje i dessa frågor ses som extrem i Polen (42 procent är emot att homosexualitet accepteras i samhället, jämfört med fem procent i Sverige).
Det är möjligt att sådan journalistisk lathet fungerade förr, när allmänhetens tillgång till information var mycket sämre än mediernas. Men idag kan engagerade samhällsmedborgare själva snabbt skaffa sig god kunskap om andra länders politiska system. Då duger det inte att som journalist kabla ut allmänt tyckande byggt på sina egna politiska preferenser.
Svenska folket har fortfarande högt förtroende för de flesta etablerade medier. Sådant förtroende behöver vårdas, det är en grundbult i demokratin. Då måste slarv och lathet ersättas av gedigen research och en verklig vilja att förklara – särskilt politiska fenomen som journalisterna själva kanske är främmande inför. Annars gör medierna sig överflödiga.
