Den 12:e december 2019 dog den moderna vänstern. Detta kanske låter som en överdrift, men när historiker ser tillbaka på historien kommer nog Labours stora valförlust att ses som den definitiva början på slutet. Labour förlorade stort i sina gamla arbetarklassområden i norra England, vilket var en ren och skär katastrof för partiet. Samma gamla arbetare som en gång ledde den stora gruvstrejken mot Thatcher blev till sist också de väljare som tillfogade Labour det värsta valresultatet, i mandat räknat, sedan mellankrigstiden.
Den moderna vänsterns problem var i slutänden att den sade sig representera majoriteten, men i praktiken inte gjorde det. Den påstod att den talade för arbetarklassen, men den bestod i praktiken enbart av de välutbildade och välbeställda, människor som såg politiken som ett sorts välgörenhetsprojekt där poängen var att ta hand om dem som det var synd om.
I hemlighet var dock denna välgörenhetsiver ofta en front för en sorts utpräglad klasspolitik: en klasspolitik som handlade om att subventionera den allt mer prekära situationen för ungdomarna i medelklassen, de som hade utbildning men sällan upplevde att de kunde ta sig hela vägen fram till den levnadsstandard de tyckte att denna utbildning berättigade dem till. Arbetarrörelsen tömdes på arbetare, och de som kom istället blev över tiden allt mer öppna och frispråkiga med sitt förakt för alla de där vita och okunniga rasisterna ute på landet.
Jeremy Corbyn hyllades länge som en återgång till klassisk gammal vänsterpolitik, men detta var alltid en illusion. De nya medlemmarna som levererade hans seger i partiledarvalet var de unga och de välutbildade, som gillade att tala om socialism och klasskamp men som i praktiken hade extremt lite gemensamt med de arbetare de sade sig värna. Där Tony Blair en gång började projektet att få Labour att bli ett utpräglat medelklassparti blev det till slut Jeremy Corbyn som faktiskt fullbordade denna förvandling. Här, i slutet på 2019, brast den gamla koalitionen som vänstern byggde på.
En enorm rockad har nu skett i västvärlden. Parti efter parti på vänsterkanten har över tid gått från att försöka representera arbetarna till att tala för den urbana medelklassen, och arbetarna har rört sig vidare till högern. Kommer då arbetarna att stanna kvar där? Ett litet tag, säkert. Det konservativa partiet under Boris Johnson verkar uppriktigt intresserat av att försöka behålla denna nya väljargrupp, och har lovat att göra upp med den gamla besparingspolitiken på kuppen.
Precis som SD i Sverige konfronterar man nu en situation där man måste försöka gå åt både höger och vänster i den ekonomiska politiken samtidigt. I längden är dock frågan om vi inte kommer se nya rörelser framöver. I politikens fyrfält – GAL och TAN, höger och vänster – är kombinationen vänster och TAN, alltså traditionella värderingar, fortfarande helt frånvarande. Under 2020-talet kommer vi nog se hur detta fält börjar fyllas ut på riktigt.
För en socialist är arbetarklassens revolt mot den moderna vänstern hursomhelst knappast några dåliga nyheter. Medelklassens intellektuella och politiska tyranni över arbetarna tycks nu vara över; arbetarna har markerat att de framöver kommer att staka ut sin egen väg, fria från sina gamla förmyndare och uppfostrare. Jag, och många med mig, kan bara önska dem lycka till.
