Jag har inga statistiska bevis för det, men jag skulle bli oerhört förvånad om ens en femtedel av de som nu med en fanatisk tvärsäkerhet demonstrerar mot Israels krigföring har hört talas om Gush Katif.
Det var namnet på den samling judiska bosättningar i södra Gazaremsan som Israel avvecklade 2005 då man på eget initiativ helt avslutade sin militära närvaro i Gaza och tvångsförflyttade bosättningarnas 8,600 invånare till israeliskt territorium, ofta utan att erbjuda dem skäliga alternativa boenden.
Israels dåvarande premiärminister, högerpolitikern och höken Ariel Sharon, försäkrade den israeliska allmänheten om att ett tillbakadragande från Gaza skulle öka deras säkerhet. Genom att ge territorium till palestinierna i utbyte mot fred skulle man kunna närma sig en lösning på den decennier gamla konflikten. Dessutom skulle Israels internationella bild och position stärkas genom en så tydlig uppoffring.
Redan då var tillbakadragandet mycket kontroversiellt i Israel och Sharon sågs som en nationell förrädare främst av den religiösa högern, som sedan dess vuxit sig mycket starkare, delvis tack vare de konsekvenser som tillbakadragandet visade sig få.
Idag, under brinnande krig mot Hamas i Gaza efter terrorgruppens massaker- och kidnappningsoperation den 7 oktober, betraktas beslutet att lämna Gaza av många främst som en läxa i vad som händer när Israel släpper territorium i hopp om fred.
Två år efter att Israel lämnade Gaza tog Hamas makten över området. Sedan dess har terrorgruppens raketangrepp mot Israel från Gaza ökat dramatiskt och gjort stora delar av södra Israel periodvis obeboeligt. Det nuvarande kriget har tvingat runt 200,000 israeler att fly inom landet. Det skulle motsvara något mindre än hela Uppsala kommuns invånarantal i svenska mått.
Det finns kanske ingenting som har minskat den israeliska allmänhetens stöd för att avsluta ockupationen av Västbanken som utvecklingen i Gaza sedan Israel lämnade området. Resultatet blev det motsatta mot vad politikerna lovade – ett ökat hot mot Israel och ett Hamas som visat sig tillräckligt starkt för att inte bara kontinuerligt skicka raketregn över Israel, utan till och med inta israeliska byar, massakrera över tusen personer, och kidnappa 250 människor.
Många i omvärlden tycks tro att konflikten skulle få ett fredligt slut om Israel avslutade sin ockupation av Västbanken. För de flesta israeliska öron låter det absurt att ens tänka sig i nuläget. Varför skulle man ge Hamas och andra terrorgrupper ännu bättre baser för deras raketattacker? Möjligheten att Israel skulle skäras av på mitten genom ett anfall från norra Västbanken är en av många möjliga strategiska mardrömmar. Listan över de strategiska faktorer som gör tanken svårsmält kan göras lång.
Jag är övertygad om att Israel på lång sikt måste avsluta ockupationen och i någon form lämna de palestinska områdena, både av moraliska och pragmatiska skäl. Men hur det skulle gå till saknar idag realistiska, rimliga svar. Det underströk inte minst Hamas attack.
