Så blev det en riksnyhet till slut.
Förra hösten dog 18-årige Viktor av en sprucken mjälte på Sollefteå sjukhus. Diagnosen var svår att ställa, och när det väl stod klart att han behövde akutopereras var han för sjuk för att kunna flyttas.
Kirurgjouren i Örnsköldsvik, 10 mil bort, transporterades istället till Sollefteå med ambulans. Där tände man upp operationsavdelningen, som numera bara används dagtid och mest till ortopediska ingrepp. 90 minuter senare startade operationen – som Viktor inte överlevde.
“Om jag bara hade varit här tidigare”, sa kirurgen till mamma Stina efteråt.
Historien publicerades nyligen i Dagens Nyheter. Förra hösten arbetade jag emellanåt som läkare på akuten i Sollefteå. Jag visste inte att han hette Viktor, men kände till fallet med 18-åringen som dog redan då.
Nu bor min man och jag i Norrland på heltid. Innan vi flyttade upp hade jag inte riktigt greppat vilken dålig tillgång till akutsjukvård som många svenskar har.
Nästan var femte svensk, 18 procent, har en halvtimmes bilresa innan de är framme på ett sjukhus med akut kirurgi, visar en kartläggning som Myndigheten för vårdanalys gjorde 2018.
Sedan 1970-talet har hälften av landets akutsjukhus lagts ner. Motiven har varit besparingar, men också patientsäkerhet. Centraliseringen har möjliggjort mängdträning och specialisering. Det har förbättrat till exempel cancervården, och även det akuta omhändertagandet – men alla hinner inte fram.
Vid många medicinska tillstånd är tid avgörande. Att bli opererad snabbt kan vara viktigare än att vänta på den bästa läkaren. Sjukhuset i Sundsvall stötte dock på patrull när man ville utbilda de läkare som gör PCI (ballongsprängningar vid hjärtinfarkt), till att också göra trombektomi (en liknande teknik som avlägsnar blodproppar i hjärnan vid stroke). Trots att många i dag dör eller får stora men på grund av avståndet till Umeå, där ingreppet görs.
Riksdagspolitikerna borde sätta upp mål för hur stor andel av befolkningen som ska ha tillgång till basal medicinsk och kirurgisk akutsjukvård. Mål borde också sättas upp för tillgång till PCI och trombektomi.
Visserligen får man räkna med sämre akutvård i en mindre stad eller på landet. Bara universitetssjukhusen kan ha ett fullvärdigt utbud med neurokirurger och thoraxkirurger. Nivåstrukturering av vård är heller ingen lätt uppgift. Ibland är det bättre med en längre transportsträcka för att komma till rätt ställe, och ibland inte. Men parametrar som “tid till insats” och “good enough” måste upprioriteras. Även om det innebär att svensk sjukvård måste tänka nytt, med till exempel rotationstjänster för läkare så att man kan upprätthålla kompetens.
Högre akut beredskap är inte pengar i sjön. Många i behov av livräddande akutsjukvård är relativt friska och unga. I dag går väldigt mycket resurser till redan mycket sjuka personer, som dessutom förväntas ha kort överlevnad. Sett ur det perspektivet är höjd beredskap en hälsoekonomiskt försvarbar kostnad.
God akutsjukvård i hela landet berör dessutom inte bara oss lantisar. Ungefär tre miljoner personer besöker Åre och Sälen varje vinter, men på grund av avsaknaden av trombektomi på rimligt avstånd är prognosen sämre för den som får en stroke under skidsemestern. På Gotland finns inte ens PCI, den bästa behandlingen vid en manifest hjärtinfarkt. Trots att ön har lika många invånare som Göteborg om sommaren.
Det brukar heta att svensk vård är bra när man väl kommer i kontakt med den. Vårddebatten har hittills fokuserat på väntetider på akutmottagningar och till planerade operationer. Men tillgänglighet handlar också om geografi. Tyvärr tas inte den aspekten upp i direktiven till uppdraget för den parlamentariska kommitté som ska utreda statlig styrning av sjukvården.
För Viktor är inte ensam. Bor man i fel stad, har man sämre möjlighet att överleva en akut händelse. Som nybliven norrlänning kanske jag kan anklagas för att tala i egen sak – men det ligger faktiskt i allas intresse att göra vården lite mer jämlik och säkerställa en god beredskap över hela landet.
