Västra flygeln på Blåhammarens fjällstation har rivits i vinter. Den var gammal och behövde bytas ut, men sängplatserna kommer inte att ersättas av nya. Inte heller serveras längre den berömda fruktsoppan, som värmt vandrare och skidåkare sedan 1913.
Även Sylarnas och Helgs fjällstationer ska dra ner på verksamheten. Målet är att göra Jämtlandsfjällen mer otillgängliga. De lokala samebyarna tycker att vandrare stör renskötseln för mycket. För att få fortsatt arrendeavtal med Länsstyrelsen har Svenska Turistföreningen, STF, gått med på långtgående inskränkningar.
Av någon obegriplig anledning ska begränsningarna även gälla vintertid – när renarna inte ens är i fjällen, utan befinner sig på vinterbetesmarkerna.
Situationen i Jämtland är en del av en större trend, där renägande samers rättigheter stärks på bekostnad av andra.
År 2020 kom Girjasdomen, då Högsta Domstolen beslutade att Girjas sameby genom urminnes hävd har ensamrätt på småviltsjakt och fiske på statens mark. Domen berör de speciella förhållandena i Girjas, men riskerar att bli prejudicerande.
Om samma princip – att urminnes hävd står över markägarens rättigheter – ska gälla fler områden riskerar också privata markägare i framförallt Norrbotten och Västerbotten att drabbas, också gällande annan jakt. Att skjuta älg i sin egen skog eller pimpla röding vid sin strand kan bli otillåtet.
Girjasdomen är resultatet av juridisk aktivism från en sameby. Frågan är dock i grund och botten politisk. Tyvärr har politikerna lämnat walk-over till juristerna. Efter domen tillsattes en parlamentarisk utredning, där förslagen ska baseras på Högsta Domstolens slutsatser. Trots att stora delar av riksdagen är skeptisk mot konsekvenserna.
M, SD och KD har till och med reserverat sig mot utredningens delbetänkande. Vilket är anmärkningsvärt, då de numera sitter i regeringsställning. Inte heller C är särskilt begeistrade.
Det rimliga vore att tillsätta en ny, förutsättningslös utredning. Politikerna och inte juristerna borde hålla i taktpinnen. Avvägningarna är svåra och berör många. I Girjas är jakträtten knuten till samebyn. Men de flesta samer är varken renägare eller medlemmar i en sameby. Därtill kompliceras bilden av att tornedarlingar också har bedrivit jakt och fiske i Norrbotten i hundratals år, men inte innehar samma juridiska ställning då de inte erkänns som urfolk.
Att reda ut historiska förhållanden måste heller inte vara en självklar väg framåt. Svenska staten har förvärvat flera landsdelar på sätt som vi idag betraktar som ohederliga. Förhållandena i norra Norrland är dessutom radikalt annorlunda nu jämfört med för några hundra år sedan.
Det går att argumentera för att särskilda rättigheter baserade på etnicitet inte hör hemma i en modern demokrati. De flesta skulle nog dock varken vilja eliminera det samiska självbestämmandet – eller ge några tusen renägare ensamrätt på jakt på en stor del av landets yta.
De svenska fjällen är stora. De räcker till alla som vill bedriva ansvarsfull jakt. Och till renskötsel sommartid och turskidåkning mellan matserverande fjällstationer vintertid.
