Hur lång tid tar det att rita en linje på en karta? Över ett år, för det svenska lantmäteriet.
I höstas skickade en bekant in en ansökan om avstyckning av en större fastighet. Det dröjde till påsk att ens få en handläggare, och kunna kommunicera med någon på myndigheten om hur den nya gränsen bäst bör dras.
Väntan är norm och inte undantag: Vanliga dödliga, som inte är prioriterade, måste stå i kö i snitt i nio månader innan Lantmäteriet tilldelar en tjänsteman ärendet. Därefter börjar själva utredningen, och det är också först nu myndigheten ger ett kostnadsförslag.
Utredningstiden? Ett halvår, för enklare ärenden. Mer komplexa kan ta nästan ett och ett halvt år.
Först kötid. Sedan utredningstid. Lantmäteri är visserligen lite mer invecklat än att dra ett streck på en karta – men, i ärlighetens namn – så otroligt komplicerade är inte vanliga mängdärenden. Det borde vara enkelt att ge besked om det går att stycka av en tomt eller en bit av en jordbruksfastighet.
Lantmäteriets kötider har fått kritik av bland annat Riksrevisionen. I kommunerna har politikerna tröttnat, och vissa har startat egna lantmäterienheter. Nu agerar även regeringen. Tidöpartierna avsätter 20 miljoner kronor för att Lantmäteriet ska tillhandahålla öppna data, och att andra därigenom ska kunna göra en del av utredningsarbetet.
Långa handläggningstider vid Lantmäteriet kan verka som ett i-landsproblem, men faktum är att det påverkar både människor och Sveriges ekonomi negativt. Generationsskiften inom jordbruk fördröjs. Företag har svårt att starta och expandera. Bostäder blir dyrare eller byggs inte alls.
Det stora problemet är dock att köerna hos Lantmäteriet inte är en isolerad företeelse. Utan snarare en spegling av hur myndighets-Sverige fungerar.
Det tycks finnas närmast oändligt med tid för att vrida och vända på detaljer i långa utredningar. Asylärenden är ett annat bra exempel. Barn hinner gå många år i skolan innan det sista överklagandet är handlagt och familjen utvisas ur Sverige. Systemet är varken bra för migranterna eller samhället runt omkring.
Värst är dock processer som rör miljöbalken. Det tar omkring tio år att öppna en gruva i Sverige, om det alls går. Försvarsmakten fick vänta sju år på tillstånd för att öva med artilleri på Tofta skjutfält på Gotland.
Tidöpartierna vill snabba på också detta, men i stället för att lappa och laga borde man sätta bred press på myndigheterna att faktiskt leverera. Sedan 2018 kan enskilda visserligen överklaga långa handläggningstider till domstol, men det hjälper föga när också de processerna, ironiskt nog, är långa. Sverige behöver en fungerande deadline-reform.
I grund och botten måste det till en attitydförändring bland jurister och byråkrater. Visst är rättssäkerhet viktigt, men i begreppet borde ingå att besked ges inom rimlig tid.
I vissa fall måste man också ställa sig frågan: Vad är det värsta som kan hända? Att Försvaret övar lite mer på sitt eget skjutfält än vad som är absolut nödvändigt? Att en tomtgräns dras lite för nära ett hus?
Ibland är det bättre att komma fram till ett beslut än att utreda lite till.
