Beslutet att begränsa Stockholms lokaltrafik till förmån för Palestinademonstrationer visar hur Sveriges offentliga rum i allt högre utsträckning domineras av etnokulturella konflikter.
Palestinademonstranternas anhängare inom vänstern försvarar beslutets ordning med hänvisning till Israels uppfattade ondska, och med att mötesfriheten är grundlagsskyddad. Denna argumentation är svag, eftersom regeringsformen tydligt säger att demonstrationer får begränsas av hänsyn till ordning och trafik. Ändå är det bussresenärerna som ska anpassa sig, inte aktivisterna. När staten inte klarar av att balansera demonstrationsrätten med samhällets ordningsbehov skapas ett farligt prejudikat: den som skriker högst – eller hotar med störst våldskapital – får sin vilja igenom medan vanliga medborgares behov får stå tillbaka.
Detta är inte någon enstaka avvikelse, utan ett återkommande mönster. När islam kritiseras reagerar beslutsfattare med försiktighet och undfallenhet, eftersom man är rädd för våld och upplopp – men när kristendomen provoceras hyllas det som normbrytande konst.
Samma dubbla måttstockar gällde när polisen lät Black Lives Matter-aktivister hålla en massdemonstration mitt under covidpandemin – samtidigt som vanligt folk inte ens tilläts besöka släktingars begravningar.
Den gemensamma nämnaren för denna särbehandling är att det alltid gäller grupper som vänstern omhuldar – och att offerskap och utanförskap används som hävstång för att dessa ska undantas från ordinarie regler.
Denna bild stöds av den amerikanske socialpsykologen Jonathan Haidts forskning, vilken visar att människor med vänstersympatier tenderar att fokusera mer på upplevt utsatta gruppers intressen än på allmänna behov som social ordning, trygghet och likhet inför lagen.
Enligt denna logik förtjänar nämligen den upplevt utsatte alltid särbehandling, företräde och anpassning. Det är därför vänstern ser Palestinademonstranterna som så skyddsvärda – samtidigt som man ignorerar de tiotusentals familjer som nu måste acceptera att de inte längre kan åka buss som vanligt på lördagar.
Dessa eftergifter, undantag och förment “lågaffektiva bemötande” leder inte heller till en minskning av våldet. Tvärtom visar forskning att kulturer som baseras på styrkeideal blir mer konfrontativa när de bemöts med tolerans och mildhet.
Att särbehandla våldsamma, hotfulla och antisocialt dominanta grupper för att undvika våld och upplopp är inte heller ett försvar av mötes- och demonstrationsfriheten. Tvärtom urholkas själva fundamentet för Sveriges demokrati när rädda beslutsfattare åsidosätter rättsliga principer för att undvika konflikt.
Därför måste staten åter börja försvara just det som demonstranter och aktivister säger sig värna: demokratin. Inte genom att ge efter för tryck och hot – utan genom att hålla fast vid lagens principer, även när det gäller grupper med starka känslor.
För på många sätt är framkomlighet i samhället en viktigare demokratisk rättighet än permanenta demonstrationståg i Stockholms city.
