I sommar har man på Sveriges Radios hemsida kunnat lyssna på Eyvind Johnsons ”Romanen om Olof” i uppläsning av Lennart Jähkel. Det är en skildring av Norrland och Sverige under världskrigsåren på 1910-talet. Under närmare 30 timmars lyssning presenteras mentaliteter, arbetsmiljöer, socialisationsprocesser, levnadsvillkor och relationer mellan klasser, kön och generationer. Inget skrivs på näsan, allt gestaltas.
Det är humor och allvar, vardag och drömmar, en Knausgård innan Knausgård i ett land utan offentligfinansierade sociala skyddsnät. I jämförelse och i fråga om djup framstår Fogelströms Stockholmssvit som en historiebok för högstadiet.
Här tre saker som fastnade i mig. Först religionens betydelse. Gud och Herran är ständigt närvarande för människorna i Olofs närhet, inte genom prästerna i statskyrkan, utan som idé. Opium för folket sa Lenin om denna sin samtid. Och, absolut, gudfruktigheten var en tröst i fattigstugorna som rättfärdigade det orättfärdiga. Men för vissa och kanske till och med för många blev religionen en kraft för att göra något bättre med sina liv.
För det andra den väpnade revolutionens plats som politiskt medel. För många av dåtidens vänsterradikala var revolutionen ett löfte om paradiset, inte avlägset i en obestämd framtid efter frälsarens återkomst utan väntandes runt hörnet som en realistisk utopi. ”Eter revolutionen blir det annorlunda”, tänkte den unge Olof efter sina tillkortakommanden i kontakterna med samhällshierarkin. Man förstår hur svårt det var för reformisterna inom arbetarrörelsen att göra upp med föreställningen om en ”Big bang” som i ett slag skulle ändra allt till det bättre.
Och för det tredje systemutnyttjandet, ”jobberiet”. ”Jobbare” kallades de som utnyttjade dyrtiden för att berika sig själva på bekostnad av alla dem som saknade möjligheten att få fram livsmedel och andra förnödenheter. Jobberiet skedde småskaligt av enskilda bönder och storskaligt av affärsmän, gulaschbaroner, som sålde sekunda varor till överpriser.
Även arbetarrörelsen omfattades av jobberiet. Året efter att händelserna i romansviten avslutats avslöjades att tre socialdemokratiska företrädare (en minister, en talman och tillika LO-ordförande samt en riksdagsman) hade gjort sig pengar på importvaror som sålts under falska beteckningar. I den ännu unga socialdemokratin ansågs förmögenhetsbygget anstötligt och gjordes till en fråga på 1920 års partikongress. Efter en hård kamp, partiordföranden Branting tillhörde dem som inte ville kasta första stenen, fick två av de tre lämna sina förtroendeuppdrag.
Historiska tillstånd är intressanta i sig men de hjälper oss också att se saker i vår egen tid. Religionen, revolutionen och systemutnyttjandet går igen i 2020-talets Sverige. Religionens roll som riktningsgivare är uppenbar bland muslimer och även kristna i förorterna. Revolutionen som utopi försvann slutligen med Sovjetimperiet, men har som styrande funktion ersatts av en dystopi. Jag tänker på den globala uppvärmningen som även den väntar strax bakom hörnet men denna gång som tragedi. Och systemutnyttjandet tar sig nya uttryck, inom arbetarrörelsen genom uppköp av välfärdsfastigheter och genom rådgivande viskningar i de besuttnas öron (fast rörelsens företrädare slipper stå till svars på kongresserna).
Romanen om Olof är mer än ett tidsdokument. Den är också en tidsspegel.
