Under några höstens helger har Liberalerna samlats till landsmöte i Linköping, Kristdemokraterna till riksting i Helsingborg och Moderaterna till partistämma i Umeå. I helgen som var höll Sverigedemokraterna landsdagar i Västerås.
Stämningen hos SD var nog aningen glammigare än hos de övriga. Väger man samman de senaste opinionsmätningarna ligger partiet över sitt valresultat och är större än M. Detta samtidigt som Tidöavtalet erbjuder den tacksamma sitsen att SD får inflytande över politiken utan att axla regeringsansvar. Man deltar på presskonferenser där det presenteras populära initiativ i migrations- och kriminalpolitiken men kan dra sig diskret åt sidan när det drar ihop sig till grillning i tuffare frågor.
Läget är tyngre för regeringspartierna. Alla tre har gått tillbaka sedan valet. Såväl KD som L har en bra bit upp till fyra procent. Och de får inte mycket till draghjälp av omvärlden. Bortom gränserna rasar det krig. På hemmaplan härjar våldsamma gangstrar. Bolåneräntorna tar stora tuggor av hushållens budgetar. Lågkonjunkturen står för dörren. Medborgarna ser på den allmänna samhällsutvecklingen med samma entusiasm som IF Metall betraktar Elon Musk.
Allt detta till trots verkar paniken ha lyst med sin frånvaro hos partifolket inte bara i Umeå utan också i Linköping och Helsingborg. Inte ens hos L gick den interna upproriskheten längre än till krav på hur framtida regeringar ska få se ut.
Man kan undra om sinnesfriden bottnar i bristande verklighetskontakt eller spekulera i att politiker har en smått onaturlig förmåga att hålla masken. Men frågan är om inte det finns en enklare förklaring: de tre partierna vet hur alternativen ser ut.
Man får stryk i opinionen av att sitta i regering. Det är roligare att ha bra än dåliga siffror. Men alternativet till att sitta i regering är att inte sitta i regering – och därmed sakna möjlighet att påverka alla tusentals beslut om utnämningar, utredningsdirektiv och styrning av myndigheter. Socialdemokraterna går lysande i mätningarna, men av de ledande företrädarnas allmänna förgrämdhet att döma är en förstaplats i opinionen ingen tillfredsställande kompensation för andraplatsen i maktkampen.
För Liberalerna skulle dessutom alternativet till uppslutning bakom Ulf Kristersson, Tidöavtal och ministerposter inte bestå av harvande i opposition i riksdagen utan av harvande i tomma intet utanför den. Partiet hade inte haft en chans att komma över fyra procent 2022 ifall man inte satsat stenhårt på att betona sin borgerliga hemvist.
Och så vet man att det finns ett alternativ till november 2023, nämligen september 2026 när nästa val äger rum. Man håller huvudet mer kallt än vad många expertkommentatorer förmår. Nu tänker få väljare på röstning och val och lastar regeringen för olösta problem. Då ska man ta ställning till om det vore bra för Sverige att byta ut Gunnar Strömmer mot Morgan Johansson, Maria Malmer Stenergard mot Anders Ygeman och Ebba Busch mot kärnkraftsvägrarna i MP. Om alternativet vore bättre. Och då får man se hur det går.
