Vad är värst? Löjliga skämt eller löjligt gravallvar? Jag ställer mig frågan efter uppståndelsen kring Ulf Kristerssons lilla filmade välkomsthälsning till president Macron inför statsbesöket i förra veckan.
Låt mig genom en kort sammanfattning förstöra sinnesfriden för den som har haft turen att missa alltsammans.
Akt ett: Någon dag före besöket lägger statsministerns stab upp ett klipp på sociala medier där Kristersson ger tre tips om hur dagarna i Sverige ska bli lyckade: 1. Klaga inte på snön. (”Det finns inget dåligt väder …) 2. Tacka inte nej om du blir bjuden på fika. 3. Träng dig inte före i köer. Det blir det visserligen inget ståhej, eftersom svenskar avskyr att bråka offentligt, men tro inte att det går obemärkt förbi. Nävar kommer att knytas i fickor. Alltsammans sker på en osalig blandning av engelska och svenska.
Akt två: Indignation. Ett antal personer som följer statsministerns konton och antagligen sågar det mesta han gör blir föga förvånande upprörda även av detta. Utspelet hånas, meddelar etablerade medier, vars egna kommentatorer stämmer in i klagosången: skämskudde, dåligt omdöme, mindervärdeskomplex, Åsa-Nisse, knätofs (nå, det sista kom från en intervjuad ”pr-guru”).
I Arbetarbladet ställs den dramatiska frågan: ”Vilken svensk har råd med kanelbullar 2024?”. En hårdare dom över åratal av generell välfärdspolitik är inte lätt att tänka sig; den har tydligen förpassat snart sagt hela befolkningen till fattighuset.
Akt tre: Den vuxne i rummet, Emmanuel Macron, beklagar sig varken över franskans frånvaro eller lustigheternas närvaro, utan tackar vänligt och professionellt för hälsningen och lovar att komma både påpälsad och fikasugen.
Nu är presidenten tillbaka i sitt rike. Måhända har han inför någon inre krets låtit filmen bli föremål för en smula gallisk esprit, måhända har han avstått. Oavsett vilket är det dags för litet svensk självrannsakan.
Låt oss hoppas på en akt fyra: I vilken vi uppskattar att varje politiskt inlägg inte serveras färdigkokt och målgruppstestat; i vilken vi slutar förväxla felfinneri med analys, och i vilken vi tar det djärva steget att välkomna självdistans och sänkta axlar hos folkets främsta företrädare.
För att själv besvara min inledande fråga: Löjligt gravallvar är mycket värre än löjlig humor. Inte minst i politiken. Det värsta med platta lustigheter är trots allt att de inte är roliga. Ordningsmännens beskäftigheter, däremot, lägger en våt filt av ängslig ordentlighet över det offentliga livet och gör det ännu mindre lockande för oprövade kort att engagera sig. Tänk om man säger något fel! Utrymmet för det mänskliga snävas in (vilket, i ärlighetens namn också påpekas av Arbetarbladets skribent).
Jämfört med alla avsiktliga missförstånd, anklagelser om dolda bevekelsegrunder och rena tarvligheter är även de spakaste skämten ett icke-problem.
Kristersson kan uppenbarligen ha glädje av originellare manusidéer, men det går utmärkt att ta några slitna klichéer med jämnmod.
