Vilka faktorer förklarar varför vissa individer har en längre utbildningsnivå än andra? Beteendegenetiker har under ett antal decennier visat att det genetiska arvet förklarar cirka 40 procent av dessa individuella skillnader medan de resterande skillnaderna kan tillskrivas en kombination av familje- och individspecifika miljöfaktorer. Därtill verkar slumpen inte vara helt obetydlig.
Dessa slutsatser bygger på tvilling- och adoptionsstudier där individer med olika grader av genetiskt släktskap och delade miljöexponeringar jämförs med varandra.
Forskarna har noterat att enäggstvillingar har mer likvärdiga utbildningsprestationer än tvåäggstvillingar. På liknande vis visar det sig att biologiska syskon har mer likvärdiga utbildningsprestationer än adoptivsyskon som har växt upp i samma hushåll.
Trots att dessa fynd hade har blivit replikerade i storskaliga internationella studier fanns det kritiker som undrade varför man inte kunde presentera några faktiska gener som låg till grund för dessa påståenden.
Det första svaret på den frågan fick vi 2013 i en artikel som publicerades av Science där en grupp forskare hade undersökt skillnader i utbildningslängd bland över 100 000 deltagare som hade lämnat DNA-prov. Forskarna fann då ett samband mellan tre regioner i arvsmassan och deltagarnas utbildningslängd. Kritikerna menade då att sambanden var alltför svaga för att säga något väsentligt.
Beteendeegenetikerna tog kritiken med ro då forskningsfältets fjärde lag är att: beteenderelaterade utfall förklaras av ett stort antal genvarianter, som var för sig har en liten effekt men som tillsammans är starka. Det behövs därför enorma datamaterial för att de små effekterna av enskilda genvarianter ska kunna identifieras.
I den hittills största studien på området som publicerades förra året undersökte ett forskarlag över en miljon deltagare och fann att cirka 1300 specifika genvarianter bidrog att förklara individuella skillnader i utbildningslängd. Dessa genvarianter förklarade cirka en tiondel av dessa skillnader. Detta kan i mångas öron verka vara marginellt men så är inte fallet.
I två externa dataanalyser beräknade forskarna ett index av genvarianterna bland tusentals deltagare som inte ingick i huvudanalyserna. Dessa delades upp i fem jämnstora grupper. Bland deltagarna i den lägsta gruppen hade cirka en tiondel avslutat eftergymnasiala studier. I den högsta gruppen hade varannan deltagare gjort detsamma.
Det genetiska indexet hade en starkare förklaringskraft än deltagarnas hushållsinkomst. I takt med att de genetiska studierna blir mer omfattande kommer förklaringskraften att öka ännu mer.
Genom att kombinera genetiska data med uppgifter om miljöexponeringar får vi därför utökade möjligheter att införa tidigare och mer individualiserade insatser för att hjälpa fler elever att prestera bättre i skolan. I likhet med annan forskning är detta inte etiskt oproblematiskt men potentialen att använda fynden till goda ändamål är betydande.
