Jan Emanuel: Ge mig högre parkeringsböter!

Dagens system med fastställda böter slår hårdare mot låginkomsttagare än mot höginkomsttagare.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

ANNONS

Rättvisa är inget enkelt begrepp. Det finns ingen universell definition av vad rättvisa är. Ibland är den bara en känsla i magen. En känsla som säger hur det borde vara.

För någon dag sedan gick jag förbi en hantverkarbil, en sådan där liten tvåsitsig med inbyggt lastutrymme. Skärmarna var rostiga. En sliten allservice-logotyp prydde sidan av bilen som var parkerad i lastzon. Hantverkaren var gissningsvis uppe i en lägenhet på jobb. En parkeringsvakt satte precis då en bot på bilen. 1100 kronor.

Jag parkerar inte trafikfarligt, i vägen för utryckningstrafik eller på handikapparkering. Men annars ställer jag mig där det är bekvämast utan att det går ut över någon annan. Ett klassiskt skämt är: ”Hur vet man att det är förbjudet att parkera i Stockholm? Platsen är ledig.” Och så är det ungefär. Men jag tror problemet är liknande i alla våra storstäder.

ANNONS

Jag får mycket parkeringsböter. Jag brukar skämta om det i sociala medier och säga att jag ser de gula små lapparna som VIP-biljetter. Med dem så får man stå även på diplomaternas parkeringar, man får stå fem meter istället för 10 meter från korsning och övergångställe. Man får till och med stå på städgata och man behöver inte hålla reda på massa betal-appar eller parkeringsbiljetter.

Det är drygt och nästan lite osmakligt att sätta sig över regler på det sättet. Så varför gör jag det då? Jo, för att jag är lat och för att jag kan. Men också för att visa på en uppenbar orättvisa.

Varje dag ser jag hur hantverkare, städare och folk som kör ut mat till dem som inte orkar hämta själva får böter. Vanligt folk, de som bär upp landet, får sin dags, veckas eller till och med hela månads ekonomi förstörd av en parkeringsbot. För mig innebär det en axelryckning. Det heter att det är lika för alla. Det kunde inte vara mer osant. En tusenlapp har inte lika värde för alla.

En person ur hemtjänstpersonalen som jäktad tvingats parkera utanför kundens hem, betalar lika mycket som en nyrik riskkapitalist som ska hämta märkeskostymen på kemtvätt. Ibland kan lika för alla inte bli mer orättvist.

ANNONS

Rättvisa i sin grund är utdelande av belöning och straff. Rättvist vore om böterna följde inkomst. Både uppåt och nedåt. Samma sak med fortkörningsböter eller andra trafikförseelser som att köra bil utan regplåt fram, prata i telefon eller köra utan bälte. Jag ryckte på axlarna åt de böter jag fick sist.

Men jag hade inte ryckt på axlarna om det vore inkomstbaserat. Fråga den åländske affärsmannen som fick 800 000 kr i böter för att kört 77 kilometer i timmen på 50-sträcka i Finland. Om en parkeringsbot hade kostat mig låt säga 30 000 kr, så hade jag tänkt mig för nästa gång. På samma sätt om en fortkörning kostade mig 800 000 kr. Det hade svidit. Och det hade varit rätt.

Rättvisa betyder inte alltid att det ska vara lika för alla. Utdelningen av belöning och straff måste ibland anpassas till individen. Dagens system med fastställda böter slår hårdare mot låginkomsttagare än mot höginkomsttagare. Jag kan skämta glatt om mina ”VIP-biljetter” medan andra tvingas se över vad de ska äta resten av månaden på grund av en bot. Det är helt enkelt inte rättvist. Ge mig högre böter.

ANNONS