Det blev ett hiskligt liv i höstas när det stod klart att Tidöavtalet innehåller en passus om att ta fram en svensk kulturkanon. Ständige sekreteraren Mats Malm i Svenska akademien såg kanon som något ”inpyrt med makt och maktutövning” och företrädare för kulturlivets intresseorganisationer ville ha rejäla satsningar på dagens kulturskapare i stället. Längst gick man i ett författarupprop, som hävdade att det skulle vara ”förödande” med något så repressivt som en kanon och varnade för en övergång från demokrati till ”ett totalitärt statsskick”.
Diktatur genom litteraturlista? Man får hoppas att författarnas fantasi får lika stort genomslag i deras böcker som i deras debattartiklar.
Fick då överorden de styrande att backa från tanken? Ett tag har det varit tyst och sett oklart ut. Men i onsdags hade Tidöpartierna i riksdagens kulturutskott bjudit in till seminarium och av kulturminister Parisa Liljestrands inledning att döma ligger planerna fast även om de förblir ganska vaga i konturerna.
I sina inledningsord lyfte Liljestrand fram bildning, gemenskap och inkludering som nyckelbegrepp i kanonfrågan, och hon fick medhåll av Danmarks förre utbildnings- och kulturminister Bertel Haarder. Förra gången kanon var på tapeten i Sverige vid 00-talets mitt var det i spåren av den danska regeringens initiativ och dessa fungerar ännu en gång som inspiration.
Se inte kanontanken som något nationalistiskt utan som en stark signal om att kvalitet existerar och att allting inte är lika viktigt. Och uppskatta processen, att det blir livlig debatt om vad som ska vara med. Det var Haarders budskap i koncentrat.
Ja och nej.
För egen räkning har jag rimliga förväntningar på vad en kulturkanon ska kunna åstadkomma. Ser man till bildningens och läskulturens framtid är det långt viktigare att ge skolbarn ordentliga läroböcker i stället för paddor och sladdriga stenciler och mängdträna såväl läsning som att skriva för hand. Men varför inte ge även kanon en chans?
Jag hyser föga oro för att den ska bli ett repressivt verktyg för storsvensk mobilisering. Vilka experter skulle föreslå det? Vilka lärare skulle tillämpa det? Vilka texter skulle det ens teoretiskt kunna bli fråga om?
En mycket större risk är i mina ögon att hela projektet rinner ut i sanden därför att ingen vågar ställa krav på begränsning och fokus. Om alla konstarter ska med, och alla epoker, och alla får slå vakt om sina favoriter, kommer slutresultatet att bli en oöverskådlig mängd av verk och konstnärskap, som inte hjälper någon att navigera i det svenska samhället och inte skapar de gemensamma referensramar som ändå måste vara en huvudpoäng.
Men kan då inte debatten vara värdefull? Kan det då inte vara vägen som är mödan värd?
Jodå, men det blir bara debatt på allvar om något verkligen står på spel, och detta något måste vara att ingå i den kanon som till sist väljs ut: ett överblickbart stoff som kan användas på bredden i undervisning och andra introduktioner till kulturen i vårt land.
Vägen och målet hör ihop. Även i detta sammanhang.
