Årets val är krävande för väljarna. Ja, inte för övertygade partianhängare som bestämt parti sedan länge, men för alla som tvekar och kan tänka sig flera partier.
Röstningen är krävande på två sätt: man behöver tänka hårt för att göra rätt kalkyl, och man behöver hantera känslan av obehag som följer av att ha motstridiga tankar. Att tänka hårt och hantera motstridiga tankar låter kanske inte så farligt men faktum är att det är något de flesta helst undviker.
På teorispråk säger man att människor är ”cognitive misers” (lathundar) respektive "dissonance avoiders" (motsättningsundvikare). Båda fenomenen är förknippade med obehag.
Röstningsbeslutet är krävande därför att politiken har blivit flerdimensionell. Därmed är det ännu svårare än tidigare att hitta ett tillfredsställande åsiktspaket bland partierna. Dessutom är det efter det kaosartade 134-dagarsvalet 2018 svårt att tänka bort regeringsbildningen när man lägger sin röst. Vilka kommer mitt parti att regera med och med vilka konsekvenser för politikens innehåll?
Här är några exempel på jobbiga avvägningar:
1. Prioritering av sakfrågor. Många tycker att vänstern har en bättre politik för att reformera friskolesystemet men att partierna till höger är bättre på frågor om brottsbekämpning och migration. Här måste man välja vilken frågedimension som är viktigast. Högerorienterade väljare med den åsiktsprofilen tvingas acceptera att friskolorna får fortsatt fritt fram medan vänsterorienterade väljare med samma åsiktsprofil får finna sig i att politiken kring brottsbekämpning och migration blir en annan än den önskade. Det är motsvarande prioritering mellan åsiktsdimensioner som Centern och Liberalerna hade så förtvivlat svårt att göra den långa hösten efter valet 2018. Uppgiften är knappast lättare för väljarna.
2. Klimatfrågan fick en ny vinkling när flera partier tonade ned betydelsen av människors individuella val (”det är okej att åka på charter”). Vinklingen gör att engagerade väljare behöver tänka igenom sin syn på individens ansvar för klimatet vilket kräver en mental ansträngning. (”Ajdå, jag som trodde jag hade tänkt färdigt om klimatet.”)
3. För de som tycker att Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti rymmer valet en moralisk dimension. För vänsterorienterade personer gör det valet enklare – alternativet med en högerregering är otänkbart – men för högerorienterade är den uppfattade rasismen hos SD ett problem. Liberalerna med sin kritiska hållning till SD erbjuder en väg ut ur problemet, men så är det detta med regeringsbildningen. Samma sak med Centerpartiets villkorslösa avståndstagande från SD. Det kostar vad gäller regering.
4. Oppositionen presenterar Miljöpartiet som verklighetsfrånvända moralister. Miljöpartiet har därmed tagit över Vänsterpartiets och kommunisternas historiska roll som ideologiskt varningsobjekt. För traditionella socialdemokrater är det ett aber. Det försvårar partiets strategi att gå i opposition mot den egna regeringen. Visst att Magdalena Andersson vill ta itu med de stora samhällsproblemen, men att göra det tillsammans med snedtänkande utopister?
Där fick ni fyra avvägningar som väcker obehag (det finns fler). Det är bara att hantera. Kämpa!
