När jag var ung och nyblivet fackligt och politiskt aktiv tyckte jag en del ganska vansinniga saker. Handlingskraften var stor och samhällsomvandlingen strax inom räckhåll. ”Oss skänkes lyckan att offra och lida” som det skaldas i visan. Som vänster utan att vara revolutionär så hade jag med min nuvarande uppfattning om livet i allmänhet och politiken i synnerhet en del kraftigt radikala, fullständigt galna och totalt ogenomförbara politiska åsikter.
Men till min lycka hade jag också förebilder jag såg upp till och lyssnade på. Det var Peter på ABF, Dick på Metall 41:an och Björn på Volvo. Med flera. De både lyssnade och visade respekt för mig och mina ståndpunkter. Och viktigast av allt, de var snälla. Jag har med åren i likhet med de flesta ändrat uppfattning om många saker. Det har skett efter respektfulla samtal i ögonhöjd med snälla människor som ville mig väl. Tur för mig.
Alla har inte sån tur. I den mycket läsvärda boken ”En resa till hjärtlandet. Landsbygd, vardagsrasism och skolans demokratiuppdrag”, författad av Christer Mattsson, Jesper Andreasson och Thomas Johansson, utgiven på Makadam, tecknas en bild av ungas verklighet. Det är en studie av hur rasism och nazism uppstår och hålls vid liv på vissa platser i Sverige. Platser där intolerans, konspirationsteorier och högerextremism förs vidare över generationer.
Det här är den mest seriösa – i meningen att den vill uträtta något i verkligheten och inte bara ställa sig plakatmässigt som motståndare till rasism – boken jag har läst på länge. Precis som jag behövde snälla förebilder som visade på alternativ utan att förnedra mig behöver dagens unga på dessa orter medmänniskor som orkar diskutera även när åsikterna är just så obehagligt provocerande som ges uttryck för i boken. Vuxna som stannar kvar när det blåser.
För vad händer när vi istället vill krossa rasismen genom förnedring? Jag såg en bild på sociala medier där ett par sitter på en date och kvinnan säger ”jag tycker Sverigedemokraterna har den bästa politiska lösningen” och mannen svarar att ”vad fint att du är så öppen med ditt förståndshandikapp”. Mängder med likes och hånfulla tillrop. Om någon tror att ungdomarna i Hjärtlandet-studien blir omvända av den sortens elaka förnedringstaktik tror man fel.
Den sjätte januari 2021 stormades USA:s parlamentsbyggnad Kapitolium. En omfattande politisk och kulturell polarisering av det amerikanska samhället synliggjordes. En liknande utveckling mot en politisk polarisering går att identifiera i många europeiska länder, inte minst i Sverige som det står inledningsvis i boken.
Det är nämligen inte bara ungdomar som har problem. Det vuxna politiska samtalet kantrar var och varannan dag över i ren mobbningskultur med förnedrande kommentarer. Inget parti nämnt och inget glömt. Enligt mig kräver det mod att våga vara snäll. Och idag behöver vi den sortens förebilder mer än nånsin. Vuxna i skolan likväl som i politiken som orkar ta det där respektfulla samtalet i ögonhöjd. Som vill alla, unga som gamla, medborgare väl.
