För första gången i mitt liv arbetar jag på första maj. Det känns konstigt. Av olika skäl jobbar vi inte in helgdagen som vi brukar. Kanske för att den ligger på en onsdag, kanske för att många tacksamt tar emot den extra ersättning en röd dag ger. Men främst för att kunskapen om den historiska uppoffringen för att arbetarna skulle ha en egen högtidsdag har gått förlorad. Jag jobbar gärna men det känns som ett hugg i arbetarrörelsens själ.
Jag skulle av andra skäl ändå inte gått i demonstrationståget till Götaplatsen. Men jag tycker att första maj förtjänar att högtidlighållas. I arbetarrörelsens barndom var det många kamrater som betalade ett högt pris för de förbättrade villkor som uppnåddes genom såväl facklig som politisk kamp. Mina erfarenheter av första maj har alltid varit känslan av gemenskap, av att vi tillsammans äger vårt öde och att vi har underbara dagar framför oss som Olof Palme sa.
Den sortens gemenskap skapas bara människor emellan. Den uppstår inte i värdegrundsdokument eller politiska talepunkter. Arbetarrörelsens själ uppstår och lever där arbetskamraterna känner solidaritet med varandra. Och precis här är det något som gått förlorat i dagens arbetarrörelse. För vem känner idag solidaritet med arbetarklassen om uttrycket tillåts? Vilket politiskt parti företräder idag arbetarna? Vem kan man lita på?
Såklart finns här några politiska företrädare som med emfas skulle hävda ett eller annat parti. Men ganska många av mina arbetskamrater känner litet eller inget förtroende för dagens etablerade partier. Och det man saknar är känslan av att känna sig respekterad för sin arbetsinsats. Det är ingen som tackar dig för alla dagar du utfört ett nödvändigt samhällsbärande uppdrag. Som när Försäkringskassan påstår att dina förslitningsskador inte är arbetsrelaterade och du kommer att få bita ihop trots smärtan för att orka jobba till pensionen. Man känner sig inte företrädd av den politiska nivån.
Det är inte så att arbetarrörelsens själ har försvunnit. Den finns. Jag ser den när Dariush ser mig backa in för att tippa i Högsbo och öppnar bommen åt mig så jag slipper gå ur bilen. Jag ser den när Johan ringer en fredag i regnet och frågar om jag behöver ett handtag med att köra in lasset. Och jag ser den när Rasmus upptäckt att jag kör efter honom och han drar ut mina kärl också för att underlätta mitt arbete. Det stavas solidaritet.
Det är en solidaritet som i kristendomens nåd. Man bara får den utan att ha förtjänat den. Och viktigast, den kommer spontant för att man vill en arbetskamrat väl. Den byggs upp av såväl arbetsglädje som yrkesstolthet. Stoltheten i att utföra ett samhällsbärande uppdrag men också gemenskapen arbetskamrater emellan. Ibland bara i ett leende i samförstånd i korridoren vid 05.45 och glädjeropet FREDAG!
Kraften i arbetarrörelsens själ ligger inom räckhåll. Men för att nå den behöver arbetarrörelsen mobilisera på nytt. Så vi ses inte under fanorna i år för min del. Men väl i den gemenskap som skapas arbetskamrater emellan.
