Örebro kommun ska tillsätta en näringslivsdirektör. Ett sådant beslut brukar normalt klubbas igenom utan större dramatik – på sin höjd efter ett sömnigt lokalt meningsutbyte. Den här gången blev det annorlunda. Flera klipp från fullmäktige har blivit virala.
Anledningen heter Markus Allard. Som karismatisk och konfrontativ ledare för det lokala Örebropartiet har han fått nationellt genomslag. Framför allt är det hans attacker på så kallade ”hitte-på-tjänster” i offentlig sektor som gjort honom till ett namn långt bortom länsgränsen.
I ett annat klipp, från tiden då han också var programledare för SD-kopplade kanalen Riks, ringer han upp kommunikationsdirektörer för att fråga vad de egentligen gör på jobbet. Ingen kan formulera ett begripligt svar.
Nu siktar Örebropartiet mot riksdagen. Om partiet når 12 procent i valkretsen Örebro län kan de ta sig in via den bakdörr i valsystemet som möjliggör lokala mandat. Förra valet fick de 4,5 procent i regionvalet. Chansen är alltså liten – men inte obefintlig.
Det sämsta de etablerade partierna – dit numera även Sverigedemokraterna räknas – kan göra är att avfärda det gensvar Allard får. Hans följare är inga nättroll, utan människor som ser en offentlig sektor som sväller utan att leverera mer.
Allards ilska har dessutom en tydlig ideologisk botten. Som före detta vänsterpartist talar han om en ny form av klasskamp: den mot ”transferiatet”. Enligt honom består transferiatet av två grupper som lever på transfereringar – de som går på bidrag trots arbetsförmåga och de som befolkar de där ”hitte-på-tjänsterna”. Dit räknar han många av offentlig sektors kommunikatörer, strateger och HR-specialister.
Att han träffar en nerv är uppenbart. I hela landet ökar den centrala administrationen snabbare än de verksamhetsnära yrkena. Det märkliga är inte att människor väljer välbetalda och bekväma kontorsjobb framför att slita som sjuksköterska, polis eller lärare – utan att offentlig sektor prioriterar så skevt.
Mönstret syns även i privata företag, där den snabbaste vägen till ledningsgruppen ofta går via stödfunktionerna. Inte konstigt att frustrationen växer också bland ingenjörer och programmerare.
Denna nya konfliktlinje – den postmoderna klasskampen – är central i flera rörelser som haft framgång internationellt. Den märks i Javier Mileis kamp mot Argentinas svällande statsapparat och, i en mer kaotisk form, i Donald Trumps försök att rensa i Washington.
Borgerliga politiker är notoriskt dåliga på att vara folkliga och fånga upp stämningar i väljarkåren. Och även om Markus Allard i bland framstår som väl arrogant – och har underliga åsikter om allt från elnätet till Ukraina – sätter hans raljerande mot transferiatet fingret på något verkligt.
Svenskarna har tröttnat på att betala för en överbyggnad som växer medan välfärdens kärna går på knäna. Den borgerliga politiker som vågar tala klarspråk om detta kommer inte bara vinna fler väljare än Örebropartiet – utan också definiera en viktig politisk konflikt för det kommande decenniet.
