Pseudovetenskap. Kritiken är inte nådig när tre kognitionsforskare granskar stödet för de bärande idéer och företeelser som över lång tid kommit att prägla arbetsformerna i svensk skola. Agneta Gulz, Magnus Haake och Björn Sjödén har prövat och sammanvägt empiri och resultat från en rad olika akademiska discipliner (såsom datavetenskap, neurovetenskap, psykologi och pedagogik) i syfte att förstå, förklara och förbättra lärande.
Deras slutsatser ger klart besked: mycket av det tankegods som bestämt såväl lärarutbildningens innehåll som skolans riktning bygger på myter, inte vetande.
En sådan seglivad myt är differentierad undervisning som kungsväg för inkludering. Rent praktiskt innebär den att läraren förväntas göra individuella anpassningar så att innehåll, metod och arbetsprocess möter varje elevs kunskapsnivå, förmåga och intresse.
Det fodrar att läraren dagligen har att lösa en pedagogisk ekvation som innefattar över tjugo, ofta närmre trettio elever. Omständlig dokumentation följer av kraven på justeringar, varför planeringstiden kvickt försvinner in i pappersexercis. Till ingen som helst nytta.
I själva verket försämrar differentiering möjligheterna till lärande. Det vi vet fungerar och har starkt vetenskapligt stöd för är ”lärarledda lektioner med stora inslag av gemensamt arbete, där man till exempel läser samma text, har gemensam högläsning, gör samma övningar och har gemensamma diskussioner”, säger Agneta Gulz. Gruppen arbetar med samma uppgift, mot samma mål.
Det är i hög grad ansvariga myndigheter som drivit på i fel riktning. Redan för tio år sedan, när svensk skola började sjunka i internationella mätningar, fastslog Skolinspektionens dåvarande generaldirektör Ann-Marie Begler att orsaken var att lärarna inte gjorde tillräckligt med anpassningar. De tog inte hänsyn till att elever lär på olika sätt. En skicklig lärare klarar av att individualisera, mästrade Begler. Den oskicklige får stök i klassrummet.
Även Skolverket har med övertygelse återupprepat skrönan om lärstilar och predikat differentiering. I en genomgång av befintligt stödmaterial fann läraren Filippa Mannerheim och hjärnforskaren Martin Ingvar att Skolverket, trots svidande kritik om ovetenskaplighet, fortsatt att propagera för att varje elev lär på sitt unika vis. Läraren måste väga in och jämka undervisningen.
Alla som har barn i grundskolan kan se hur samma snurriga tankegång slår igenom i utvecklingssamtalet, där eleven ska göra en självskattning, formulera individuella mål för den kommande terminen samt utvärdera tidigare målsättningar. Det innebär att det från lågstadiet och framåt är eleven som ska ange prioriteringsordning och därtill kalibrera rimlig nivå på terminens självvalda fokus. Läraren har att bistå var och ens exklusiva ambition. Inte undra på att många i kåren är slutkörda.
Regeringen har utsett Joakim Malmström till ny generaldirektör för Skolverket. Landets lärare måste ha förutsättningar att vara de kunskapsförmedlare som de ska vara. Annars kan skolan inte fungera, säger Malmström. För att nå dit behöver skolmyndigheterna sluta saluföra idéer som vi vet underminerar lärarens arbete och elevers lärande.
