Det var under ett blixtbesök i Skäggetorp, Linköpings särskilt utsatta område, som Jimmie Åkesson lanserade Sverigedemokraternas 30-punktsprogram ”för att möta angreppen mot Sverige”. Flera punkter borde få varenda rättsstatsförespråkare att sätta i halsen.
Exempelvis vill Åkesson se indragna sociala rättigheter för hela familjen ifall en enskild person begår brott eller ”vägrar foga sig efter svenska samhällsförpliktelser”. SD vill också kunna återkalla uppehållstillstånd och hindra erhållande av medborgarskap för hela familjer av samma anledning.
När Johan Forssell, Moderaternas rättspolitiska talesperson, tillfrågades vad han tyckte om förslaget blev reaktionen blott det mjäkiga ”Vi får väl titta på det men jag undrar om det ens går att genomföra” (Expressen 27/4).
Kollektiva utvisningar är förbjudna enligt EU:s rättighetsstadga. Ifall Forssell och Åkesson nu undrar.
Borgerligheten har på senare år blivit allt duktigare på att tala om hårda tag. I det stora hela har debatten varit välkommen. Men när de hårda tagen tillåts dominera försvinner nyanserna. Samtidigt behövs en diskussion om andra brottsförebyggande åtgärder. Faktorer som situationen i skolorna, bostadssegregationen, psykisk ohälsa och frånvarande fäder måste hanteras ifall vi på allvar ska få bukt med problemen.
Ett helhetsperspektiv i tillvägagångssättet är nödvändigt. Liberalernas reformpaket "Förortslyftet" är ett av de mer genomtänkta förslagen. Det var trots allt inte bara unga gängkriminella män som kastade sten. Det var även medelålders kvinnor och barn. Då är inte vattenkanoner huvudlösningen.
Men vem inom borgerligheten vågar numera tala om de nödvändiga ”mjuka tagen” i det nya hårda Sverige? Måhända är Liberalerna undantaget, men om det ska bli allvar av Förortslyftet behöver partiet först kravla sig över fyraprocentsspärren. Eftersom det ser mörkt ut för partiet i opinionsmätningar måste den kvarstående borgerligheten hitta en arvtagare till de frågorna.
Just detta kan bli svårt. Valet nalkar sig och retoriken hårdnar. I ett upptrissat debattklimat, där en alltmer betydande del av väljarna vill "se blod", vore det rent av korkat att prata om de förortskriminellas psykiska trauman. Åtminstone om man som högerpolitiker tänker strategiskt.
Inom Moderaterna har spänningarna mellan liberala optimister och konservativa ”bekymrade medborgare” varit påtagliga sedan Fredrik Reinfeldts legendomspunna Öppna er hjärtan-tal. I takt med att borgerligheten tinat upp attityden mot SD har bryggan mellan partierna blivit allt mindre – och framför allt socialt acceptabel.
Konservativa väljare har sedan länge hittat hem till Sverigedemokraterna. Moderaternas hårda tag-linje kan tolkas som ett försök att locka tillbaka dem. Problemet är att det görs på bekostnad av de liberalt sinnade. Många av dem – framför allt unga kvinnor – vänder sig till Centerpartiet.
Konsekvenserna? M och KD riskerar att bli light-versioner av SD. Detta utan att växa betydelsefullt i opinionen. Och för borgerliga liberaler fortsätter utrymmet inom svensk politik att krympa.
