Självcensur innebär att man av rädsla för repressalier avstår att framföra sin åsikt. Det ska inte blandas samman med förväntningar på vanligt hyfs och allmän hänsyn i verbalt umgänge. Nej, självcensur handlar om att åsikten kostar för den som ventilerar den. Därför håller man tyst. I ”Talande tystnad”, en ny rapport från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) konstaterar Sten Widmalm, Thomas Persson och André Casselbrant att förekomsten av självcensur i Sverige är så pass hög att den utgör en svaghet i demokratin.
Minerade ämnesområden är enligt undersökningen främst integration, invandring och extremism. Hur hårt självcensuren tyglar talet beror på vilken sida av de politiska blocken som den tillfrågade befinner sig på. De som sympatiserar med högersidan uppger sig tiga mer och i fler frågor, än de som röstar rödgrönt. Högst grad av självcensur uppger de som sympatiserar med Sverigedemokraterna (SD), partiet som haft invandring och integration som primär fråga.
I en intervju (Rak Höger, 27/2 -24) pekar Widmalm på några specifika skeenden i den offentliga politiska debatten som ger bakgrund till resultatet i ESO-rapporten. En sådan händelse var när dåvarande partiledaren för Folkpartiet Bengt Westerberg, under valvakan 1991 vägrade dela tv-soffa med de båda partiledarna för det invandringskritiska Ny Demokrati (NyD). Partiet hade på rekordtid tagit sig in i Riksdagen. När Westerberg lämnade studion satte han tonen för hur NyD och småningom SD skulle behandlas. Folkpartiledaren reste sig i försvar för sina goda liberala värderingar, men markeringen kom att tjäna som drivjord för polarisering och stigmatisering.
Ett annat centralt förlopp är den stora integrationspolitiska maktutredning som dåvarande statsminister Göran Persson (S) tillsatte i början av 2000-talet. Statsvetaren Anders Westholm fick uppdraget som huvudsekreterare, men kom att avpolletteras efter att ha misstänkliggjorts av forskarna Masoud Kamali och Paulina de los Reyes. Westholm tillskrevs grumliga värderingar om ”invandrarskapet”. Till utredare förordnades så Kamali, som drev både projekt och debatt in i en identitetspolitisk återvändsgränd. Integration var därefter ett fult ord som luktade rasism och majoritetsförtryck. Även om utredningens tretton volymer gick i departementets papperskorg ganska direkt, fick dess teser om strukturell diskriminering evigt liv i myndigheter och offentlig förvaltning. Tankegodset återfinns ännu i policydokument för likavillkorsarbete, det repeteras i utbildningar och framställs som sanningar i statligt stödmaterial.
SD har, skriver Widmalm, Persson och Casselbrant, kapitaliserat på att andra partier varit upptagna med att markera och ”hålla rent i debatten” om just invandring och integration. Den väljargrupp som av rädsla för social isolering känt sig nödgade att hålla tyst, är gruppen som SD fångat upp. Självcensuren har således tjänat SD. Det betyder att de starka grupperingar inom akademi, kultur, journalistik och politik som gjort till sin livsuppgift att tysta och brännmärka kritiska och obekväma röster, inte bara har förstärkt precis de krafter man sagts sig vilja decimera. De har också saboterat det öppna samtalet.
