Julen är en tid för reflektion och eftertanke. För att bidra till denna sinnesstämning tänkte jag återberätta en episod från en annan konfliktfylld period i Sveriges politiska historia där våra ledare ställts inför prövningar. Den handlar om ett moraliskt val som liberalen Karl Staaff tvingades göra, ett val som innebar risker för honom personligen.
Det hände sig sommaren 1905 att Norge sade upp avtalet om union med Sverige, som efter ett kort krig hade ingåtts 1814. Unionen hade varit på väg att brista under en längre period och från svensk sida hade realisterna börjat inse att den gick mot sitt slut. Men svenskarna hade tänkt sig en uppgörelse i godo, inte att den svagare parten skulle ta kommandot. Norrmännens agerade uppfattades som provokativt och från ledande konservativa kretsar restes krav på att de uppstudsiga skulle läras en läxa också om det skulle innebära krig.
Man skall komma ihåg att det offentliga Sverige dominerades av konservativa krafter. Regeringen var konungens och inte folkets företrädare. Ministrarna var grevar, baroner, officerare, präster och höga ämbetsmän. De radikala idéerna representerades av liberalerna, arbetarrörelsen räknades inte i de kretsar som skulle avgöra unionens bevarande och om de upplevda kränkningarna av den svenske monarken motiverade ett krig.
Liberalernas ledande företrädare var Karl Staaff, advokat och ledamot av riksdagens andra kammare. Liksom många andra liberaler var Staaff en anhängare av den norska saken. Han hade genom åren byggt upp ett brett kontaktnät i Norge. Det var de kontakterna som ställde till det för honom.
Norrmännen var överraskade av den svenska reaktionen. För att få en bild av hur långt de konservativa tänkte gå skickades en delegation till Stockholm för att rådgöra med centralt placerade svenskar som sympatiserade med den norska saken. Givet konfliktnivån kan man tala om underrättelseinhämtning av en främmande makt på svenskt territorium, potentiellt landsförräderi alltså för dem som gick norrmännen till mötes.
En av personerna som kontaktades var Staaff. Med bara en liten vridning kan man säga att hans norska vänner rekryterade honom som agent. Det var extra känsligt eftersom Staaff som ledamot i riksdagens särskilda utskott för hanteringen av unionsaffären hade unika inblickar. Med tvekan gick han med på några diskreta träffar med delegationen. Ett krig måste undvikas och Staaff var beredd att göra det som behövdes trots risken för upptäckt.
Riktigt svårt blev det när den norska regeringen bad Staaff kommentera utkastet till ett öppet brev där de skulle förklara sin position för det svenska folket. Staaff tog sig tiden att skriva ett eget utkast som sedan kom att användes som underlag när brevet publicerades. Situationen var speciell. Som makthavare förväntades Staaff reagera på ett norskt utspel som han själv varit med och författat.
När frågan till slut avgjordes under några dramatiska veckor i Karlstad var Staaff en av fyra svenska chefsförhandlare. Till norrmännens förvåning höll han hårt i den svenska linjen om formerna för unionsupplösningen. Under hotet om svensk mobilisering löstes den sista tvistefrågan om att riva de norska försvarsanläggningarna längs gränsen genom ett skiljedomstolsförfarande.
Förutom historiens egenvärde finns det två lärdomar att göra inför helgerna: Sverige har gått igenom tuffa perioder förut. Och åtminstone några ledare stod pall i det tysta utan åthävor. Förhoppningsvis finns det personer av samma virke också i dagens generationer.
