Den amerikanske nationalekonomen Thomas Sowell skrev en gång att “om slaget om civilisationen står mellan mesar och barbarer, då kommer barbarerna att vinna.”
Hamas terrorattack på Israel har blottlagt hur aktuell denna typ av civilisatorisk konflikt blivit i Sverige. Från allt fler svenska orter kommer rapporter om hur Hamas-anhängare firar massmordet på israeliska civila som en palestinsk seger.
I Malmö körde en flera hundra meter lång tutande och flaggviftande bilparad som avslutades med fyrverkerier. I Helsingborg publicerade Svensk-Palestinska centret under rubriken ”Helsingborgs stad firar Gazas seger, stolthet och värdighet” en video där människor firade attacken på Israel. Under lördagen demonstrerade ett stort antal människor på Sergels torg i Stockholm och skanderade “From the river to the sea, Palestine will be free.”
Ramsans innebörd är att staten Israel ska utplånas, från Jordanfloden i öster, till Medelhavet i väster. När samma hatbudskap användes inför en demonstration i Wien drog polisen in demonstrationstillståndet med hänvisning till att det uppviglade till våld.
Trots att samtliga nämnda fall tveklöst borde falla under hetslagstiftningen gjordes ingenting alls i Sverige – tvärtom uttrycker sig både makthavare och medier anmärkningsvärt försynt. Malmös kommunstyrelseordförande Katrin Stjernfeldt Jammeh skrev på Facebook att “Om någon firar eller hyllar att oskyldiga civila mördas, så är det förkastligt” och SVT Nyheter valde inledningsvis formuleringen att klipp i sociala medier “påstods visa” människor som firade attacken på Israel – trots att lokaltidningen Sydsvenskan redan hade bekräftat att så var fallet.
För att parafrasera Sowell är det just dessa “mesiga” reaktioner som gjort det möjligt för barbariet att växa sig starkt, för Sveriges skenande dödsskjutningar, hedersmord och hyllningar av terrorister är alla uttryck för en och samma sak: att det svenska samhället underlåtit i att markera hårt mot våldsförhärligande kulturers uttryck – med resultatet att den toleranta demokratin urholkats.
Anledningen till detta är dels att Sveriges politiker är rädda att utmålas som rasister om de påpekar besvärande inslag i det mångkulturella projektet – och dels att den politiska vänstern inte har råd att stöta sig med sina väljare från Mellanöstern.
Denna cyniska prioritering tydliggjordes när Magdalena Andersson i förra veckan offentligt nödgades fördöma Hamas terrorattack – och kommentarsfältet omedelbart svämmade över av besvikna S-röstande Hamas-anhängare. Enligt opinionsinstitutet Sentio tappade samtidigt Socialdemokraterna hela 4,1 procent av sitt väljarstöd.
Vänsterns fokus lär således omgående flyttas från obekväma fördömanden av terrorattacker till betydligt bekvämare kritik av staten Israels svar på angreppet. För ytterst avgörs inte slaget om den svenska civilisationen av mesar och barbarer, utan av den som på maktpolitisk grund allierar sig med barbariet.
