Johnny Rotten var frontmannen för punkbandet Sex Pistols som 1977 släppte albumet ”Never Mind the Bollocks”. I låten “God Save the Queen” jämförde bandet den brittiska kungafamiljen med en fascistregim. Skivaffärer vägrade sälja albumet, mediekanaler vägrade spela den och albumet ledde till och med till åtal.
Men bandet var kontrakultur: de opponerade mot sexuella normer och drogmoralism. De uppmärksammades för mängder av skandaler, för sitt missbruk och hur de uppträdde både på och utanför scenen. Rotten har påpekat att “Det var bara det att vi pekade finger åt obekväma håll.”
Men söker man på “kontrakultur” i dag får man upp ett album av artisten Timbuktu, som nyligen var en av deltagarna i Sveriges största frågetävling “På Spåret”. Andra artister som har fått officiell rebellstatus är sångerskan Zara Larsson och artisten Maxida Märak. I SvD (11 maj 2015) kan man läsa att Larsson (som bland annat har talat i Sommar i P1 och deltagit i Melodifestivalen) “inte är rädd för att säga var hon står” och att hon är “bångstyrig” och “modig”. Märak (som deltagit i programmet “Så mycket bättre”, spelat in radioteater och även hon talat i Sommar i P1) har gjort sig känd för sitt “kompromisslösa förhållningssätt till orättvisor” och att hon “tvingats vara modig”.
Men vilket mod krävs för det de gör? Vem revolterar de mot? Vad i Timbuktus, Larssons eller Märaks åsikter går inte i perfekt linje med kulturetablissemangets?
Opponerade du mot makten för ett par hundra år sedan riskerade du livet. Men i dag utmanar dessa förmenta rebeller ingenting. De riskerar ingenting. Det finns ingen utveckling, inga revolutionerande tankesätt, inget originellt i dagens påhittade kontrakultur. De är auktoriteter som låtsas vara rebeller.
Snarare är deras roll att agera poliser för rätt typ av kulturuttryck. I längden är det givetvis omöjligt att vara rebell samtidigt som man sitter på makten. Det är kanske inte heller så kul att vara rebell när normkritik pumpas ut i skolan och via statliga policydokument. Vem vill rebella när staten säger till en att göra det?
Så vad är då kontrakultur i dag?
För några år sedan pekade ett gäng studenter ut ett rum: “Vita rummet” på Konstfack som rasistiskt och krävde att rummet skulle byta namn. Professorn Sara Kristoffersson menade att rummet inte alls hade något med rasism att göra. Men hennes kollegor startade en namninsamling där de kritiserade henne för att utöva en osund “maktutövning”. Hon anklagades för att äventyra elevers säkerhet och för rasism mot “bruna kroppar.”
På motsvarande sätt blev en annan professor, Germund Hesslow, vid Lunds universitet under 2018 anmäld efter att ha föreläst om biologiska skillnader mellan män och kvinnor. Han ombads be om ursäkt för vissa formuleringar, vilken Hesslow vägrade.
Harry Potter-författaren JK Rowling är kanske den som har fått allra mest uppmärksamhet efter att hon har tagit ställning för kvinnors rättigheter och hävdat att transkvinnor inte är kvinnor. Hon har kallats transfob, kritiserats av kollegor och mottagit mordhot. Men hon har aldrig backat från sina uttalanden.
Samtliga uppfattas som provokativa personer.
Och vad är de om inte punk? I dag behöver du inte knarka eller ens slänga ut en TV genom hotellfönstret. Dagens revolt mot makten är att hävda att det inte finns något tredje kön, att äta kött och att dricka vanlig komjölk. Det är rebelliskt att ha en kärnfamilj. Det är motkultur att tro på vetenskap snarare än självupplevda verkligheter. Vad som upplevs som provokativt är kort sagt ofta det som hittills uppfattats som helt normalt.
Att vara en Johnny Rotten har sannolikt aldrig varit så enkelt.
