Alltid när frågan om hur ett gott ledarskap ska beskrivas dyker den perfekta människan upp. Personen i fråga ska inte bara vara tydlig och demokratisk, han eller hon ska vara tålmodig, ödmjuk och gärna positiv. De bästa ledarna jag träffat på har ofta haft helt andra egenskaper. Dom har varit hopplöst otåliga, visserligen med en stor portion humor men ofta med kort stubin. Och absolut inte ödmjuka, tvärtom. Dock med en stark närvaro att se människor runt omkring sig.
Faktum är att jag fortfarande ser dugliga ledare med dessa egenskaper. Det är den sortens människor som förmår att ta beslut i oklara lägen. Som vågar lita till sin erfarenhet och hålla fast vid sin övertygelse även när det blåser åt motsatt håll. Och som ganska ofta får höra att de är för högljudda, envisa och allmänt jobbiga att ha att göra med. Men. Som också ser människor och vågar bry sig när livet inte alltid går på räls. Närvaro som stärker.
Om två veckor ska jag överlämna förslagen från utredningen om kommunernas brottsförebyggande ansvar till justitieministern. Det har varit ett lärorikt uppdrag. Och bildande. Jag och mina medarbetare har fått träffa fantastiska människor som arbetar med och brinner för det brottsförebyggande arbetet i praktiken. Många såklart i kommunerna men även från länsstyrelserna, polisen och civilsamhället. Med mera.
Något som blivit allt tydligare är att även om man hör olika förslag till lösningar när det gäller brottsbekämpningen från våra politiska partier är man ändå hyggligt enig på en punkt. Nämligen vikten av att arbeta förebyggande så att vi förhindrar kriminalitet och utslagning innan ett destruktivt beteende gått för långt. Det handlar i all enkelhet om att skapa hopp om en meningsfull framtid även för dem vars livsbana inte fått en perfekt start. Enkelt, men svårt.
För vi lever i en tid med mycket hopplöshet. Ska vi skapa anständiga förutsättningar för unga människor att komma till sin rätt kommer vi behöva samarbeta mer. Då duger det inte att gömma sig bakom olika policys. Inte heller att ängsligt sticka fingret i luften för att mäta hur opinionen möjligtvis påverkas av de beslut situationen kräver i det givna läget. När den ideologiska kartan inte stämmer överens med verkligheten, då krävs pragmatism.
Och allt går inte att lagstifta om. Ledarskap är ett exempel. De goda exemplen på ett uthålligt och framgångsrikt brottsförebyggande arbete har alltid en gemensam nämnare. Ett ledarskap med tydligt mandat att fatta beslut. Påfallande ofta med en envishet gränsande till passion. Och inte sällan med en tydlig frånvaro av ängslighet när verkligheten kommer på besök. Ett ledarskap med modet att ta ställning.
Ska man hålla i ett långsiktigt brottsförebyggande arbete kan man inte göra alla nöjda. Det betyder inte att man ska bli en skitstövel. Men ett handlingsinriktat ledarskap är enligt min mening oförenligt med ängsligt sneglande på policys och opinionssiffror. Man kan inte vara hund åt alla som visslar, som Sissela Kyle säger i Fröken Frimans krig.
