Statsministern höll tal till nationen och sade att ”politisk naivitet och aningslöshet” ligger till grund för det gängvälde och den grova brottslighet som hemsöker vårt samhälle. Han konstaterade att ”vi är många som såg det här komma och varnade för det”.
Bäggedera har gjort många arga, men det hindrar inte att bäggedera är sant. Politiken har stått handfallen i frågor som rör migration, integration och brottslighet, och det är inte så att alla samtidigt har blivit varse problemen och börjat ta itu med dem på allvar.
Oppositionens småpartier står kvar med huvudena i sanden. Socialdemokraterna fick inte mycket uträttat under sina åtta år vid makten, men lommar nu muttrande efter och accepterar det mesta av de skärpningar som föreslås. Även Moderaterna duckade på ett uppseendeväckande sätt under Reinfeldts tid, men bytte trots allt budskap och lade om kurs ett bra tag före ärkerivalerna.
Ulf Kristersson har visat sig vara betydligt mer skarpsynt än sina företrädare, men det kunde ändå ha varit klädsamt med litet uttalad självkritik.
Vad gäller bilden av debatten tycker jag att det finns ett par viktiga saker att tillägga.
För det första att de där ”vi” som varnade för utvecklingen inte primärt befann sig i de politiska partierna. Sverigedemokraterna hade för all del larmat om invandringen länge. Men de gjorde det ofta på ett så allmänt och aggressivt sätt att det nog snarare sinkade än påskyndade faktisk förändring.
Nej, de verkligt imponerande insatserna gjordes av enskilda opinionsbildare som ställde berättigade frågor om Sveriges integrationskapacitet och tafatta låt gå-anda inom rättsväsende, socialtjänst och myndigheter.
För det andra var det långt ifrån ”naivitet och aningslöshet” som mötte dessa självständiga röster. De översköljdes tvärtom av en störtskur misstänkliggöranden och okvädingsord. Epitet som ”rasistisk” och ”främlingsfientlig” användes lika frekvent som slappt och omdömeslöst. Varningar som i dag överträffats med råge av verkligheten kunde ge upphov till de mest hårresande anklagelser och beskyllningar. Hederskultur var något som majoritetskulturen hade hittat på i diskriminerande syfte. Att varna för våld på bibliotek och badhus var att fiska i grumliga vatten. Att vilja diskutera lämplig storlek på invandringen var rena rama rasismen.
Föga förvånande valde många att förbli tysta när de såg vad som drabbade dem som sjöng ut. Andra lät sig inte skrämmas utan fortsatte att ställa de jobbiga frågorna. Vi är dem alla ett stort tack skyldiga.
Ett par dagar efter talet till nationen skrev Svenska Dagbladets kulturchef Lisa Irenius att hon nu såg en uppdelning mellan de ”ödmjuka” som erkänner att de inte såg det komma och de ”rättrådiga” som vill visa sig insiktsfulla genom att hävda att de visst såg. Men just nu är det väl ändå ”strunt samma” vem som såg vad, menar Irenius. Här gäller det att blicka framåt.
Mobbarna föses in bland de ödmjuka fåren, de framsynta klassificeras som stöddiga getter. Den ena är inte mer värd att lyssna till än den andra. Vi kommer att höra det budskapet i många tonarter framöver, men det ska vi inte gå på.
