Trots att fler dör i skjutningar, har det dödliga våldet i vårt land inte ökat markant, utan håller sig kring en 100 personer per år, eller cirka en på 100 000. Alltså finns det ingen anledning att sprida panik och måla fan på väggen.
Detta resonemang är ett av de mer förnekelsepräglade och moraliskt fördärvliga som förekommer i debatten om de ökade dödsskjutningarna i Sverige.
Redan grundanslaget i sig är både cyniskt och uppgivet. Anledningen till att det dödliga våldet inte gått upp trots att dödsskjutningarna har ökat drastiskt, är att en av de vanligaste kategorierna av dödligt våld, mot kvinnor i hemmet, har gått ned, samtidigt som dödsskjutningarna av unga män i kriminella miljöer ökar kraftigt. (Oroväckande är dock att dödligt våld mot äldre kvinnor i hemmet har börjat öka.)
Vore det således inte för det sistnämnda, skulle alltså det dödliga våldet ha minskat och till och med minskat kraftigt. Att då lakoniskt konstatera att det fortfarande dör lika många som förr, är att indirekt också påstå att dödsskjutningarna är en del av normalbilden om hur många som möter en våldsam död i Sverige under ett år.
Ett riktigt skamlöst argument har varit att dödsskjutningarna ändå mest sker i kriminella kretsar och att man inte behöver oroa sig för dem. Den som tydligast har uttryckt denna tanke, om man kan kalla den så, är nog den socialdemokratiska riksdagsledamoten Hillevi Larsson från Malmö, som i kammardebatten den 9 november 2017 sade:
”Skjutningarna har framför allt drabbat kriminella. Det är alltså gangstrar som skjuter varandra. Det är naturligtvis oroväckande i sig, men ingen i allmänheten har hittills drabbats.”
Det sistnämnda är givetvis inte sant. I augusti 2019 gjorde TT en sammanställning grundad på uppgifter från polisen som visade att minst tolv personer, vilka inte var inblandade i den konflikt som utlöste våldsdådet, kommit att mördas de senaste tio åren i skjutningar och bombdåd.
I ett samhällsperspektiv åstadkommer dessutom dödsskjutningarna oerhört mycket större skada än ett mord som äger rum inom hemmets väggar. I det senare fallet är gärningsmannen (nästan alltid en man) ofta uppenbar och kan gripas. Det finns vittnen och dessa vågar framträda.
När det kommer till dödsskjutningarna är uppklarningsgraden väldigt låg. Det betyder att mördare inte grips, åtalas och döms, utan är fria att mörda igen. Dessutom ökar det som kallas övergrepp i rättssak när anhöriga och vittnen hotas och tystas. Och som man misstänker, att vittnen till och med mördas. Att komma undan med ett mord, leder till nya.
Oupplösta mord, brottslingar som får gå fria och tystade vittnen minskar i sin tur tilltron till statsmakten och dess förmåga att lösa sina uppgifter; att bura in skurkarna, att skydda medborgarna och att hålla sin hand över vittnen och anhöriga. Och tilltron till statsmaktens förmåga minskar inte bara bland de närmast drabbade, utan bland alla medborgare.
Att bemöta den tilltagande oron för dödsskjutningar i gängkriminalitetens spår med argumentet att det dödliga våldet inte har ökat, är också att demonstrera att man inte har förstått den allvarliga förändring som har skett under de senaste två decennierna.
Eller att man agerar för att vilseleda sin omgivning.
